Genom Jordens sång visar John Sjögren hur Tolkiens värld gestaltar ett radikalt annorlunda svar på sin tids frågor, skriver Dagens recensent Peter Westermark.
Titel: Jordens sång – Essäer om Tolkiens tankevärld
Författare: John Sjögren
Förlag: Fri tanke (200 sidor)
Genre: Essä
I sin självbiografi Av glädje överfallen berättar C.S. Lewis hur han under en promenad längs Cherwellfloden med sin vän J.R.R. Tolkien en höstdag 1931 blev övertygad om att kristendomen faktiskt var sann. Lewis var kluven: det anstod inte en utbildad man att tro på något irrationellt – men samtidigt älskade han myter och sagor. När han bad Tolkien förklara sin löjliga tro på Jesus fick han dock ett helt annat svar än han kanske väntat sig. Tolkien menade nämligen att även de hedniska myterna uttryckte något djupt sant, för Gud har inspirerat deras skönhet. Även evangeliet är en slags myt, i sin förmåga att upptända hjärtat, men med en viktig skillnad: det har verkligen inträffat.
John Sjögrens Jordens sång inleds (när man väl slitit blicken från den vackra framsidan) med den enskilda text där Tolkiens idé om ”den sanna myten” utvecklas allra tydligast: On Fairy-stories. I denna korta essä ger Tolkien ett passionerat försvarstal för allt vad saga och myt heter – det som också kom att bli hans livsverk. Ringen-trilogin och berättelserna om Arda kom sedan att bli några av världens mest lästa och inflytelserika böcker.
Men vad är det i detta verk som resonerat hos så många? Tolkien skrev i sin essä att han såg sig som en ”subkreatör”, som genom att skapa en helt trovärdig och ”sann” värld, därmed återspeglar något av Sanningens ljus. I Jordens sång visar Sjögren, genom nio halvt fristående essäer med utförliga exempel från Tolkiens värld, på vad han uppfattar som de mest centrala motiven i denna ”subkreation”.
Redan i innehållsförteckningen anas dessa motiv: liv, tid, ondska, hopp, äventyr, språk, skönhet, samhörighet och hemkomst. I varje kapitel behandlas en ny tematik, men bokens struktur liknar snarast ett körverk där nya stämmor läggs till allteftersom. Det är nämligen just denna bild ur Tolkiens skapelseberättelse i Silmarillion, där Gud låter världen bli till genom en gudomlig musik, som passande nog utgör grundmotivet i Jordens sång. Där berättas hur Eru (Gud) skapar väsen som kallas ainur, som var för sig får i uppgift att delta i den musik som skapar världen, likt trombonisten eller violinisten som får just sin not från dirigenten.
Efter två världskrig var den värld Tolkien skrev i en djupt sargad plats. Gud var död, kosmos tömt på mening. För den samtide Sartre var ”äventyret”, tanken på att tillvaron skulle ha en riktning, en lögn. Människans lott blir att författa sin egen livsberättelse. Genom Jordens sång visar Sjögren hur Tolkiens värld gestaltar ett radikalt annorlunda svar på sin tids frågor. Men han gjorde det inte genom att förneka världens svärta. Tvärtom präglas Tolkiens äventyr av en markant sorgsenhet. Men genom denna sorgliga berättelse ljuder samtidigt en skir ton av hopp, mening och liv, vilket genomsyrar hela den värld han skildrar. Genom sitt Arda visar Tolkien hur en fallen värld samtidigt kan vara fylld av sanning, godhet och skönhet.
[ När bränns Tolkiens böcker? ]
Likt Tolkien talar Sjögren oftast inte debattörens språk utan låter böckernas poesi och prosa göra grovjobbet av argumentationen, med lite hjälp av Tolkiens brev. Jordens sång är därför till stor del en mycket njutbar bladvändare för den som kan sin Tolkien och Sjögren är en god uttolkare av hans värld. Men när Martin Luther jämförs med den onde Morgoth i bokens mest diffusa kapitel påminns man om att även Sjögren trots allt har ett ärende – om än väl fördolt. Att Sjögren själv verkar ansluta till i princip samtliga idéer han lyfter fram hos Tolkien gör dock ingenting alls – i alla fall inte om man likt undertecknad betraktar Tolkiens verk som ett femte evangelium. Om du inte förstår varför: Läs boken!
[ John Sjögren skrev trilogi om glädje mitt i smärtan av barnlöshet ]
