“I lördags vaknade vi upp till krig. För mig känns det som att jag lever i en mardröm”, skriver ortodoxe juden Jonathan Feldstein i en personlig essä efter attacken.
Det har varit tufft skriva detta, inte bara på grund av vad som pågår i Israel utan också därför att jag har svårt att slita mig från de praktiskt taget oavbrutna direktsändningarna i TV om det som händer.
I lördags vaknade vi upp till krig. För mig känns det som att jag lever i en mardröm. Jag har inte varit så här nervös och paralyserad sedan 11 september. Det säger en hel del, eftersom vi har haft ett antal militära operationer sedan dess. Men något är annorlunda den här gången.
Precis som 11 september var lördagens attack en överraskning. Men det borde den inte ha varit. Dess ursprung och drivkraft var samma onda islamistiska ideologi som den som för 22 år sedan utplånade närmare 3 000 människoliv. 3 000 i en nation med mer än 300 miljoner invånare.
Bara i lördags mördades mer än 600 israeler. I många fall kallblodigt. Civila. Oskyldiga män, kvinnor och barn. Många avrättades på gatan.
Beväpnade islamistiska terrorister från Gaza trängde sig med våld över gränsen, infiltrerade Israel, bröt sig in i människors hem och mördade hela familjer. Dussintals togs som gisslan, däribland gästarbetare, små barn och åldringar, och fördes till Gaza.
Om det råder minsta tvivel – titta på terroristerna egna sociala medier! De begick inte bara alla dessa brott, de filmade dem, de firade dem, de dokumenterade dem för att hela världen ska se hur de hyllar sin gud, Allah, genom sitt onda hat.
Med början 06.20 sköt de tusentals raketer mot Israel för att skrämma befolkningen och utan tvivel också för att skydda infiltrationen land-, sjö- och luftvägen. På det viset kränkte de inte bara Israels territoriella integritet och minsta gnutta av humanitet. De gjorde också våld på sabbaten, vilodagen, och på en av våra glädjefyllda högtider. Precis som Egyptens och Syriens överraskningsattack 50 år och en dag tidigare, på vår mest heliga dag, skedde det med beräkning eftersom de islamistiska terroristerna räknade med att vi inte skulle vara förberedda.
Jag hade försovit mig på lördagsmorgonen och rusade upp klockan 9.00 när det första av många flyglarm ljöd i vårt samhälle och fick oss att rusa till vårt skyddsrum. Ja, alla israeliska hem byggs med skyddsrum.
Eftersom det var sabbat var vi offline. Inga telefoner, inget internet, ingen radio. Så i tre timmar hade vi ingen aning om vad som hände där vi satt i ett mörkt rum med fönstret täckt av en lucka av stål. Allt vi visste var att det var illa. För även om Hamas tidigare har använt raketer som kan nå Jerusalem och samhällena i de judeiska bergen söder om Jerusalem där vi bor, 65 kilometer bort, så är det ovanligt.
Den militära mobiliseringen har varit massiv. Jag vet inte hur stor och även om jag visste skulle jag inte skriva om det men det var uppenbart. Vi funderade över om min svärson redan hade kallats in som reservist. Från vår lägenhet såg vi mycket större trafik än någonsin på sabbaten när vi inte använder våra bilar.
Vi såg unga män i uniform köra bilarna och andra be om lift. Klockan 16 kom vår son hem, han som är nygift. Han hade blivit inkallad och kom för att hämta uniform och utrustning. Jag kunde inte låta bli att tänka på att det finns ett bibliskt påbud i Femte Mosebok (24:5) att den som är nygift inte ska behöva gå ut i krig. “Var inte oroliga” sa han när han gav sig i väg för att få skjuts till sin förläggning.
Israel har genomlidit en politisk splittring vars like få kan minnas. Inget annat än en överraskande attack med hundratals dödsoffer kan bryta splittringen och få till stånd enhet, även om den blir kortvarig. Det är en mardröm, men en mardröm i svartvitt. Uppenbart inser våra ledare och den övervägande delen av befolkningen att det allra viktigaste nu är att försvara oss själva.
Det är något att vara tacksam för att största delen av omvärlden, i alla fall just nu, inser att det är Israel som är på den rätta sidan och Hamas på den felaktiga. Men så fort rapporterna om många dödsoffer i Gaza kommer och om någon vågar öppna en andra front, som Hizbollah i Libanon har testat, fruktar jag att rätt och fel, svart och vitt, kommer att fördunklas av uppfattningen om moralisk jämställdhet. Ropen kommer att höras med krav på återhållsamhet “på båda sidor”.
[ Israels ambassadör rörd till tårar efter terrordådet ]
Än så länge har president Biden sagt allt det rätta. Han kunde ha uttryckt sig starkare. Han kunde ha dundrat mot omänskligheten, det krigsbrott det innebär att medvetet göra civila till måltavlor och kidnappa dem. Han kunde ha sagt mer. Men det han sa var bra. Problemet är att terroristerna inte bryr sig om vad han och andra säger, bara om vad de gör. De tolkade den färska uppgörelsen med Iran, där USA pumpade in 6 miljarder dollar i lösensumma i den islamistiska regimens skattkistor, som tillåtelse att göra det samma.
Hamas är duktiga elever till sina iranska lärare, nu med dussintals människor utöver de två israeler och två döda soldater som de hållit som gisslan i åratal. Någon i Vita huset behöver en uppenbarelse om de inte inser att det handlar om samma onda islamister och att om man uppmuntrar den ene så blåser man samtidigt liv in i den andre.
De flesta israeler vill, i likhet med mig, inte se hänsynslös förstörelse vare sig i Gaza eller någon annanstans. Men det som skedde i lördags och det som följt därefter är svårt att svälja. Hamas ledare gömmer sig i underjordiska bunkrar. De skulle bombas där så att död och begravning sker på en enda gång. Problemet är att de bygger sina bunkrar under sjukhus och i bostadsområden eftersom de vet att IDF har moral och inte bombar urskillningslöst trots att de förtjänar det.
Parallellt med den militära operationen har Israel redan strypt tillgången på elektricitet och bränsle i Gaza (ja, det stämmer att vi som goda grannar förser Hamas med det de behöver för att bygga vapen och bunkrar). Det är en början. Vi måste stoppa alla leveranser av vad det än är. Inte ens en rulle toalettpapper ska få passera. Varje fartyg måste hindras från att lämna Gaza och än mer från att komma tillbaka dit. Det här är krig och även om judendomen har tydliga regler om krig finns det inget utrymme för att förse terrorister med resurser eller stärka dem.
Jag erkänner. Mina ord är fulla av vrede. Jag vill att terroristerna ska få betala ett högt pris. Jag vill inte att min son eller någon annan israelisk soldat ska behöva gå in i Gaza för att oskadliggöra terroristerna (och befria vår gisslan) genom att riskera sina egna liv. Men vi måste göra vad som krävs för att återställa ett tillstånd av avskräckning. Det måste ske på ett sätt att ingen under mycket lång tid framåt kan tänka tanken att lyfta sin hand mot Israel.
[ Svenska kristna organisationer: Stryp inte palestinska biståndet ]
Kanske, men bara kanske, kommer befolkningen i Gaza, om de får lida tillräckligt mycket, att inse att det inte är Israel som är problemet utan att de hålls som gisslan av Hamas/Iran. Kanske kommer de att återta sina egendomar i bästa kustläge och bygga ett samhälle som har en framtid, inte ett som existerar för att förgöra vårt. Nej, nu drömmer jag igen.
Be för en snabb israelisk militär seger. Be för soldaterna. Be för att varje israelisk gisslan ska kunna återvända hem. Be för deras familjer och för familjerna till dem som har mördats. Be för att Israel kan segra och återställa säkerheten, hur djupt ärret av det som sker än blir under lång tid framåt. Be för att världen inte ska ändra hållning och kräva att Israel gör halt. Be för att vi ska kunna läka och fortsätta att blomstra.
---
