“Jag slås över hur klarsynt och ömsint texten är, också inför det hon ser som sina egna brister”, skriver Evelina Lundkvist om Elisabeth Malms självbiografi.
Titel: “Trots allt - när blåklockorna blommar i öknen”
Författare: Elisabeth Malm och Malina Abrahamsson
Förlag: Libris förlag (176 sidor)
Genre: Självbiografi
De allra flesta människor har kortare upplevelser av att hälsa och handlingskraft sviker. Tillfällen då man måste avstå allt det man vanligtvis skulle ha gjort för att ens orka ta sig igenom dagen. Det kan vara ett förlamande migränanfall, hög feber, sorg eller ångest. Färre av oss vet vad det innebär att inte veta när eller om livet någonsin ska te sig som vanligt igen.
I boken Trots allt - när blåklockorna blommar i öknen får vi följa Elisabeth Malms verklighet. Hennes liv skildras innan och efter att hon en helt vanlig dag får en så kraftig smäll i huvudet att verkligheten som hon känt den slås i spillror. Hon är lärare, fru, mamma, student, musiker, syster, vän, ryttare – en kompetent, social person och någon många räknar med. Allt i hennes liv skalas av när symtomen från hjärnskadan hon fått kräver sin plats. Kvar blir många frågor: om jag inte kan göra eller vara allt det jag hittills varit, vem är jag då? Vilket liv finns kvar att leva?
Jag slås över hur klarsynt och ömsint texten är.
Jag blir först förvånad över hur nära vi får komma Elisabeth i boken. Platser, familj, vänner, tankar och tvivel nämns vid namn, tiden innan och kring olyckorna (de blir flera) skildras detaljerat och personligt fastän det var länge sedan allt hände. Kanske är det just så nära en läsare behöver komma för att lyssna väl och leva sig in i det verkliga livet som en annan människa lever? För att sedan på riktigt känna sig drabbad å hennes vägnar när olyckans hammare slår.
Det finns inget svepande eller svåråtkomligt i den biografiska skildringen. Elisabeth Malm och medförfattaren Malina Abrahamsson väcker intresse, håller tempot, men vågar också stanna till i mörkret och det brännande ärliga. Jag uppskattar den personliga tonen med dagboksanteckningar, dikter och böner som effektivt förflyttar läsaren i tiden. Det är också här som känslolivet och den orädda relationen till Gud mitt i det svåra framträder tydligast.
[ Elisabeth Malm: Där och då öppnade jag mig för Gud, mitt i all sorg och besvikelse ]
När acceptansen växer fram och livet sakta öppnar sig med nya möjligheter för Elisabeth känns slutet en aning abrupt just för att jag kommit nära. Den öppna dörren mot författarens vardagsliv stängs och det är såklart som det ska. I epilogen framträder Malm i sin andra profession, som existentiell psykoterapeut och reflekterar personligt kring den process hon genomgick för alla dessa år sedan. Jag slås över hur klarsynt och ömsint texten är, också inför det hon ser som sina egna brister: livstempot hon höll och förtjusningen över bilden av sig själv som kvinnan med många järn i elden.
I Trots allt blir sorgens och de friska tårarnas nödvändighet tydlig. Elisabeth Malm reflekterar själv “I efterhand har jag tänkt på att det var sorgeprocessen som räddade mig. Ibland definierar man depression som frusen sorg, men jag tror aldrig att min sorg frös till is.”
[ Pastorn Hanna om utmattningen: Allt svartnade mitt i predikan ]
Många gånger trillar mina tårar mot boksidorna; det är av medkänsla för Elisabeth och hela familjen Malm, medkänsla för mina närstående som drabbats på liknande sätt och det är tårar över egna ensamma ökentider. Jag tror att det är en upplevelse jag delar med många, att läsning och att få spegla sitt liv i någon annans kan vara läkande. En lättnad. En varm vänlig hand – räckt rakt in i mörkret. Elisabeth Malm och Malina Abrahamsson har skrivit en nätt men betydelsefull och trösterik bok. Elisabeths egen, i sig läsvärda, livsberättelse kan hjälpa människor att komma i kontakt med egen sorg och växa i medkänsla för sig själva och andra. I Trots allt blir livets viktigheter och blommande blåklockor klart synliga; allmänmänskliga och existentiella frågor får gott om rum – och det lämnar läsaren mindre ensam.
