Mannen med många epitet, Dag Hammarskjöld, har fascinerat länge. Inte minst är generalsekreterarens död vid en flygkrasch under ett FN-uppdrag i Kongo en förbryllande olöst gåta.
Per-Johan Thörn Wistrand ser en snyggt producerad politisk thriller som är intressant på flera plan samtidigt.
Fonden för filmen, som hade premiär på juldagen, är tidigt 1960-tal och inledningen av den så kallade Kongokrisen under kalla kriget. Kongo deklarerades självständigt från kolonialmakten Belgien den 30 juni 1960. Inte långt därefter, den 11 juli samma sommar, förklarade Moïse Tshombe i sin tur den södra regionen Katanga självständig från Kongo och blev dess president.
I en av filmens öppningsscener visas en massaker mot bybor i det området. Otaliga människor skjuts ihjäl av beväpnade män som drar in i bilar. Jag hör skrik och ser hyddor som sätts i brand.
Klipp till omkring 10 000 kilometer därifrån och New York där Dag Hammarskjöld (Mikael Persbrandt) vaknar i sin säng. Är bilderna en ond dröm? Nej, oroligheterna går inte att sova bort. Belgiska kapitalister vill slå vakt om gruvindustrin i Katanga och samarbetar med Tshombe. Hammarskjöld får till ett möte med Patrice Lumumba som blivit Kongos premiärminister strax före den formella självständigheten från Belgien. Inte ens två månader efter sitt tillträde mördas han.
Filmberättandet rör sig effektfullt mellan den blodigt konfliktfyllda verkligheten på marken och de upprörda diskussionerna långt borta om vad världssamfundet kan och bör göra för att förhindra att människoliv släcks. Gamla autentiska respektive nya svartvita bilder gör sitt för den historiska känslan i den här sjufaldigt Guldbaggenominerade filmen.
Kärt barn har som bekant många namn. Så även vuxna människor. Diplomat, nationalekonom, FN:s generalsekreterare, författare, poet, kristen mystiker, akademiledamot, adelsman, jurist… I blå och blågrå kostymer vandrar Dag Hammarskjöld ledigt omkring bland andra kostymer i FN-högkvarteret. Personalen på kontoret ger intryck av att uppskatta honom, men utifrån stormar det. Regionen Katangas Moïse Tshombe kallar honom och FN-organisationen för kommunister och Sovjetunionens Nikita Chrusjtjov vill få till en misstroendeförklaring av generalsekreteraren. Något mannen med snudd på hjältegloria dock lyckas tala sig ur under ett anförande som drar ner utförliga applåder i generalförsamlingen.
Fram träder en bild av en man med enormt höga krav på sig själv och sitt eget handlande i förhållande till moraliska ståndpunkter. En lika återkommande som estetiskt tilltalande motor i filmen är hans arbete vid skrivmaskinen. Papprets text zoomas in när det som ska bli Hammarskjölds bok Vägmärken successivt växer fram. Och det under överinseende av en trogen vän; apan Mr Greenback från Somalia. Han sitter på Hammarskjölds axel, äter smulor av kakor eller petar i sig rostat bröd medan han far runt på bordet och på andra platser i New York-lägenheten. En bostad där andra familjemedlemmar saknas.
Rader som dessa tar form: “Är i Intet, sover i tystnaden, gråter i mörkret.”
Fiktive vännen från förr, författaren Peter Levin (Thure Lindhardt), blir i filmen den förste som får läsa det blivande bokmanuset. Vänskapen/kärleken mellan dem, inte befriad från dåtidens komplikationer, skildras på ett fint sätt och bidrar i sin tur till att bredda den påfallande komplexa huvudkaraktär som biopubliken betraktar i Hammarskjöld.
Han brottas och söker efter Gud, efter mening och kärlek, hanterar ensamhet och gemenskap, försöker navigera bland svåra frågor om ansvar, etik och moral.
Ett svep över recensionsfloden visar en stor spännvidd i intrycken av regissören Per Flys verk. Ibland med invändningar om övertydlighet, övertolkningar och lek med något slags sanning om hur det förhöll sig. Andra får bedöma hur stark bäringen på verkligheten är i detaljerna, men jag tycker hur som helst att filmen, i och mellan skildringarna av det storpolitiska spelet, lyckas ge en mångfacetterad bild av en svårporträtterad man. Han brottas och söker efter Gud, efter mening och kärlek, hanterar ensamhet och gemenskap, försöker navigera bland svåra frågor om ansvar, etik och moral. Dessutom löper frågorna om FN:s roll och mandat som en röd tråd genom det hela.
[ Kravet: Tillsätt en sanningskommission om Dag Hammarskjölds död ]
Parallellt med att jag ser filmen och skriver den här texten läser jag just Vägmärken, boken vars manus hittades i Hammarskjölds bostad efter hans död och som han i ett medföljande brev kallar för “…en sorts ‘vitbok’ rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud.”. I den är Hammarskjölds kristna tro framträdande i många stycken och jag skulle gärna ha sett mer av det även i filmen. Tron finns och antyds i bildernas berättande, men hade kunnat ges större utrymme.
Det oundvikliga dramatiska slutet skildras däremot desto tydligare. På bioduken är nyanserna och omvärldens frågor kring flygplanets nattliga öde som bortblåsta.
“Vägen, du skall följa den. Lyckan, du skall glömma den. Kalken, du skall tömma den. Smärtan, du skall dölja den. Svaret, du skall lära det. Slutet, du skall bära det.” Ur “Vägmärken”, daterad 3 december 1960
---
Fakta: Filmen “Hammarskjöld”
Regi: Per Fly
Manus: Ulf Ryberg och Per Fly.
Producent: Patrick Ryborn
Skådespelare: Mikael Persbrandt, Francis Chouler, Cian Barry, Hakeem Kae-Kazim, Colin Salmon, Sara Soulié, Richard Brake, Thure Lindhardt med flera.
---
---
Fakta: Dag Hammarskjöld
Föddes: 29 juli 1905, i Jönköping.
Dog: 18 september 1961, nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), i samband med en flygning för att möta Moïse Tshombe (regionen Katangas president).
Var: FN:s generalsekreterare under åren 1953 till 1961.
Fick: Nobels fredspris 1961, men först efter sin död.
Gav ut: Den välkända boken Vägmärken gavs ut 1963. Där blandas betraktelser i prosaform med lyrik.
---
