Kyrkoåret manar snart kristna att förbereda sig för det stora påskfirandet genom att göra saker lite annorlunda, lite enklare ett tag. Men hur? Vad innebär det att begränsa livet för att också berika det; göra plats åt sådant som är viktigt på riktigt?
Svaret är att det inte är så svårt att fasta som det först kan verka. Det behöver inte vara knussligt. Hela poängen med fastan är att det inte ska vara det. Det gäller bara att fatta ett beslut. Sluta äta kött? Ringa en vän varje dag? Helga hjärnan från att ständigt gäckas av poddar?
Fastan är konkret, världslig i sin manifestation men andlig i sina verkningar. Det uppfattar jag som ärendet i Livets vatten: En dagbok från de yttersta öarna, att det inre och yttre hänger ihop.
På ett alldeles självklart men också outgrundligt sätt. Människan kan inte leta sig inåt annat än genom att börja där hon står, i den vardagliga världen. För det är fastan given människan som övning.
Boken är skriven av Maria Küchen, författare och poet. Genom 40 korta betraktelser, lika många till antalet som dagar fastan är lång. Det är en resedagbok, från en pilgrimsresa under fjolårets fastetid då Küchen befann sig på skotska höglandet. På South Uist i Yttre Hebriderna blir frågor om främlingskap och gemenskap, kontroll och tillit, människa och natur, omedelbart aktuella.
På betraktelserna följer stundvis utmanande frågor om vad det är att vara människa – men också förlösande lekfulla som ”Om du vore en Muminfigur – vem?”.
Och visst kan det vara så, att det simpla kan rymma det djupa; kan sätta i gång de mest givande introspektioner. Det är poetiskt hur ytan kan öppna sig mot kärnan, och det i sig – förstår jag när jag läser poeten Küchens fastebok – är innebörden av att fasta. Jag vill liksom genast sätta i gång!
---
Fakta: Om boken
Titel: Livets vatten: En dagbok från de yttersta öarna.
Författare: Maria Küchen.
Förlag: Verbum (181 sidor).
Genre: Teologi, ärkebiskopens fastebok.
---
[ Maria Küchen: Kristna var intresserade av min omvändelse men inte av mig ]
