I svensk kristenhet utgör den ignatianska spiritualiteten en växande subkultur, skriver Dagens recensent Fanny Willman. Hon har läst ”Att öva sig med Ignatius av Loyola av kyrkoherden och jesuitpatern Dominik Terstriep och förstår med ens varför helgonet Ignaitus blivit så populär.
Många har hört hans namn, vare sig det är i historieböcker eller församlingens utbud av andlig fördjupningsverksamhet. Det katolska 1500-talshelgonet tillika jesuitordens grundare Ignatius av Loyola är en av den västerländska kyrkohistoriens mest kända gestalter. Först baskisk adelsman och officer. Sedan sårad i strid och under dramatiska omständigheter omvänd till ett liv i tro på Jesus.
Ignatius bok Andliga övningar är en klassiker. Men inte bara en bok, läst och älskad av många världen över. Förutom att läsa, är tanken att också att ”göra” Ignatius Andliga övningar. Alltså att leva i enlighet med den systematisering av kristen tro som bygger på Ignatius egen upplevelse av frälsning.
Det är en grund för en växande subkultur i Sveriges samfund. Många präster, pastorer och lekmän utbildar sig inom ignatiansk spiritualitet för att hjälpa människor att fördjupa sin tro. I Sverige i dag går det att åka på retreater i Ignatius anda på en rad ställen. Det vanliga är att göra en 10-dagarsretreat per år, under tre års tid. Men det är också möjligt att uppsöka en andlig ledare för ignatiansk vägledning, med riktmärket att då ägna en timme per dag åt stilla bön och meditation.
I Att öva sig med Ignatius av Loyola tolkar jesuitpatern tillika ignatianska retreatledaren Dominik Terstriep S.J. Ignatius Andliga övningar. Om Ignatius egna skrift är en systematisering av hur människan kan närma sig en relation med Gud, är Terstrieps arbete en filosofisk och teologisk utläggning av Ignatius grundverk, förankrad i såväl Bibeln som i teologisk tradition.
Vad gör människan mottaglig respektive hindrar henne från att upptäcka, eller mogna i tro? Ignatius har gett längtande själar en instruktion. Men för att navigera i ett nytt landskap, ett föränderligt samhälle behövs att kartan ständigt fortsätter tolkas. Det gör Dominik Terstriep förtjänstfullt.
Av boken ser jag tre potentiella läsare. För det första den som antingen utövar ignatiansk andlighet eller för det andra den som själv leder andra i samma slags spiritualitet. Själv tillhör jag den tredje gruppen, är en av de som betraktat det växande intresset för Ignatius med nyfikenhet, utan att själv riktigt ha doppat tårna i traditionen.
En teckning pryder omslaget och ska få sin förklaring tidigt i boken. På bilden balanserar en människa uppmärksamt på en lina. En lina mellan himmel och jord förklarar författaren, en metafor för livet. Mycket på jorden är oss givet utan vår egen medverkan eller kontroll. Men till skillnad från det lilla barnet är en vuxen utlämnad åt att själv välja riktning och mål för balansgången. Men valen kan bli oss övermäktiga. Uppmärksamheten som borde riktas mot Gud blir stulen av annat som pockar på i det teknologiserade och splittrade samhället. Det kräver övning för att stå emot och fästa blicken mot det som är viktigt.
Att söka Gud genom att medvetet ”göra” alltså, inte bara luta sig tillbaka därför att syndernas förlåtelse genom Jesus präntats in i människans natur. För ett antal år sedan har idén gett upphov till åtminstone en akademisk, teologisk debatt om huruvida Ignatius-inspirerad andlighet går att förena med luthersk rättfärdiggörelselära.
Men fortsatt gäller, att den som drabbats av Guds kärlek därefter längtar efter att lära känna Kristus, att forma sitt liv efter det som är gott och evigt. Behovet att öva sig i att lyssna inåt för att hitta Gud gör kyrkan rätt i att besvara. Tack vare Terstrieps bok förstår jag varför Ignatius blivit portalfigur för detta arbete.
Titel: Att öva sig med Ignatius av Loyola.
Författare: Dominik Terstriep S.J.
Förlag: Artos (151 sidor)
Genre: Teologi.
