Var den tidigare ärkebiskopen antisemit?

Under sin tid som ärkebiskop anklagades Erling Eidem för att vara antisemit. I en ny bok rider kyrkohistorikern Anders Jarlert ut till hans försvar. Birger Thureson läser en biografi som passar bättre för studievrån än för hängmattan.

När den 81-årige Erling Eidem förrättade Dag Hammarskjölds jordfästning i Uppsala domkyrka den 29 september 1961, den första tv-sända begravningen i Sverige, fanns hela världen på plats.

Då hade det gått elva år sedan Eidem avgick som ärkebiskop. En Guds och kyrkans tjänare som tycktes trivas bättre i akademiska rum och själasörjarens roll än i skarpt offentligt ljus. Men det var inte första gången han spelade en roll i historien.

Den 2 maj 1934 knackade han på dörren till den tyske rikskanslern Adolf Hitlers kontor. Utanför byggnaden på Wilhelmstrasse 77 i Berlin rörde sig flaggorna med hakkors i vinden. Innanför dess väggar förbereddes rent ideologiskt ett världskrig och den katastrof, som skulle kallas Förintelsen.

Besöket var, intygade ärkebiskop Erling Eidem för Hitler, av privat natur. Han var ingens sändebud. Han var där för att personligen övertyga rikskanslern om att oppositionen inom den nazistiskt färgade kyrkorörelsen Deutsche Christen inte var politisk, utan enbart gällde kyrkliga angelägenheter.

Hitler hade en annan uppfattning. Han såg i kritiken mot nazifieringen av kyrkan ett hot riktat direkt mot det tredje riket och den nationalsocialistiska ideologin. Och därmed mot honom själv.

Det hjälpte inte att den svenske ärkebiskopen i smickrande ordalag prisade nationalsocialismens insatser för att lyfta ett stukat Tyskland. Hitler blev rasande och läste lusen av Eidem, som i en rapport beskrev mötet i dramatiska ordalag: ”Han eggade upp sig själv (…) slog handen i bordet, ögonen sprutade eld.”

Ärkebiskopen såg efteråt besöket som ett fullständigt misslyckande. Han kritiserades också för sitt undfallande agerande – som dock stämde väl med Sverige låga utrikespolitiska profil vid denna tid.

I boken Erling Eidem, den personlige träder Anders Jarlert, präst och professor emeritus i kyrkohistoria, upp till hans försvar. Han tar upp anklagelserna om antisemitism – och avvisar dem. Som ärkebiskop tog Eidem tidigt initiativ till uttalanden mot denna farsot. Här gör dock författaren en intressant observation: Dessa tidiga uttalanden angrep tydligt rasismen och dess övergrepp men knappast nationalsocialismens om sådan.

Trots det så ogillar Jarlet den ganska vanliga förklaringen till Eidems agerade i det olycksaliga mötet med Hitler, nämligen läran om de två regementena, det andliga och det världsliga. Den som säger att kyrkan ska sköta frälsningsfrågan, staten ska upprätthålla den yttre ordningen. I konsekvens med denna lära avstod Eidem från offentliga uttalanden som kunde tolkas politiskt, menar en del forskare.

Hänvisningen till tvåregementsläran kallar Jarlert ”en onödig omväg”. Eidem gjorde det han gjorde – även när han mötte en vredgad Adolf Hitler – utifrån ett kallelsemedvetande och inget annat.

Eidem har kallats för ”den motvillige ärkebiskopen”. Han var i första hand bibelforskare och själasörjare, medveten om sin kallelse till präst ända från barnaåren. ”Gud kallar oss. Däri ligger ock att vi får taga den gärning, vari vi står, såsom ett uppdrag från Gud”, säger han i en radioandakt 1943.

Djupt from och med en dragning till kristen mystik tycks det som den något undanskymda rollen passade honom bäst. Svårare var det att styra skutan Svenska kyrkan i en politiskt turbulent tid, när även kristna människor lockades av nationalsocialismens auktoritära krav på ordning och reda och moralisk uppstramning. ”Tyvärr förhåller det sig så att en nazistisk inställning (inklusive antisemitism och maktdyrkan) ej är ovanligt bland prästerskapet”, skriver ärkebiskopen 1942 i ett brev. Ett uttalande som knappast stämmer med bilden av Eidem som antisemit.

Anders Jarlert har inte bara skrivit en bok om en framstående bibelforskare och något motvillig ärkebiskop, utan också kartlagt en tid då balansen mellan kyrka och stat, mellan tro och politik, mellan världsligt och andligt regemente, var en ytterst delikat historia.

Resultatet är inte en bok för hängmattan, men väl för studievrån. En stor del av volymen beskriver det teologiska forskningsläget under Eidems verksamhetstid och det inomkyrkliga arbetet med böndagsplakat, psalmbok, kyrkohandbok och annat i den vägen. Att författaren är forskare märks inte bara på den noggranna redovisningen av stort och smått, det tynger också språket ibland.

All denna samlade kunskap har naturligtvis sitt historiska värde. Men de frågor som boken väcker om kyrkans roll i en politiskt mörk tid är brännande aktuella i dag, 90 år efter Eidems möte med Hitler. Däri ser jag kanske det största värdet med denna ambitiösa skrift till en ärkebiskops försvar.

Titel: Erling Eidem, den personlige.

Författare: Anders Jarlert.

Förlag: Carlssons Bokförlag (320 sidor).

Genre: Biografi.

[ Simon Holst: I identitetspolitikens tidevarv räknas inte judar ]