I “Kompass för livet” beskriver teologen Tomas Nygren grunderna i den kristna tron. Dagens recensent Daniel Ringdahl uppskattar Nygrens djupa lutherkunskap och pedagogiska handlag, men tycker att han borde ha ansträngt sig för att tydligare försvara Skriften.
Kristen tro har ett specifikt innehåll, och en kristen behöver växa både i hjärtats tillit och i tankens klarhet. I århundraden har Luthers lilla katekes varit “go to”-sammanfattningen av kristen tro, men idag är den kunskapen som bortblåst. Desto större är då behovet av en lättillgänglig introduktion till evangelisk-luthersk tro.
I Kompass för livet ger Tomas Nygren, EFS-präst och lektor i systematisk teologi vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, en kortfattad beskrivning av några centrala trossatser – skapelsen, synden, korset, karismatik, mission, yttersta domen, med mera – med en tydlig klangbotten i luthersk teologi. Samtidigt vill han visa hur trons sanningar inte är stel kunskap utan grunden för en god gudsrelation.
Behovet av en introduktion lik Nygrens är stort men kvaliteten på kapitlen är något spretig och de är ofta otillfredsställande korta. Å andra sidan har Nygren förmågan att få mycket sagt med få ord. Han är som bäst när han får fram kärnan i luthersk teologi, och koncist och precist tillämpar den. Kapitlet om kyrkan är ett lysande exempel, och beskrivningen av kristendom utan den yttersta domen som “en lobotomerad kristendom” kommer jag inte glömma i första taget.
I slutet av boken tar Nygren upp principen “Skriften allena”, att Bibeln ensam är auktoriteten och normen för kristen tro; förhållandet mellan tro och modern vetenskap, samt Luthers “simul”-begrepp. Luther gillade paradoxer och talade om hur människan är både (simul) rättfärdig och syndare, eller hur nattvardselementen är både bröd och vin, och Kristi kropp och blod. Kapitlet är ett annat exempel på hur Nygren pedagogiskt använder sin djupa lutherkunskap, men de två andra kapitlen är bokens svagaste delar. Efter att ha förklarat “Skriften allena” väl, tillämpar Nygren principen på “etiska frågor” och “självmotsägelser”.
Vad gäller etiken menar Nygren att “Bibeln inte på samma sätt [är] den självklara källan”, men det är oklart på vilket sätt Skriften är otillräcklig. Nygren skriver att “vår etiska klarsyn och vår vilja att göra det goda [är] skadad på grund av synden” vilket borde göra principen desto viktigare, för vad sätter ramarna för vår etiska reflektion om inte Skriften?
Som exempel på självmotsägelser tar Nygren hur Paulus ser ut att både förbjuda och påbjuda kvinnor i andligt ledarskap: “Frågan kan ställas hur Bibeln och Paulus ska ha det egentligen.” Slappheten är häpnadsväckande. När Nygren, i simul-kapitlet, behandlar Luthers paradoxer hjälper han läsaren till förståelse, men här förläggs hela problemet till Bibeln. Paulus ord är kontroversiella och omdiskuterade, men hur kan Nygrens bästa förslag vara att Paulus – och Skriften – säger emot sig själv?
Det djupare problemet är att “självmotsägelseprincipen” får Skriften allena-principen att implodera. Om man i logiken kan härleda en självmotsägelse i ett argument blir hela argumentet ogiltig. Nu är inte Skriften ett logiskt argument, men var i Skriften och den lutherska traditionen finner man stöd för att Bibeln säger emot sig själv? Och, varför ska jag bry mig om en princip som uppenbarligen är så impotent i en kontroversiell fråga? Jag förstår inte varför Nygren försvarar Luthers paradoxer men inte anstränger sig mera för att försvara Skriften.
Nygrens troslära är kortfattad men läsvärd, och vissa kapitel glimrar till. Tyvärr reser tillämpningarna av “Skriften allena” vissa frågor som förblir obesvarade, men jag hoppas att det kommer en utökad version. Vi behöver pedagogiska och lättillgängliga introduktioner till kristen tro utifrån den lutherska teologin, och Nygren är en utmärkt ciceron.
Titel: Kompass för livet.
Författare: Tomas Nygren.
Förlag: EFS Budbäraren.
Genre: Teologi.
[ ”En majoritet av blivande präster kommer från andra sammanhang än Svenska kyrkan” ]
