Vilken roll bör Jesu mor Maria spela i den kristnes personliga, och i kyrkans gemensamma, liv? En stor roll menar Markus Hagberg, kyrkoherde och doktorand vid Åbo akademi, i den nya upplagan av boken Maria: Guds och kyrkans moder. Daniel Ringdahl har läst.
I den evangeliska kristenheten har Maria under lång tid spelat en rätt undanskymd roll, och vi präglas av sekellånga konflikter om helgonens ställning. Det är synd för Maria har varit älskad och vördad i stora delar av kyrkan i alla tider, och i henne ser vi en kvinna som inte bara är förebild utan något djupare, skriver Hagberg: en andra Eva, som sa det “ja” till Guds kallelse som den första Eva misslyckades med. Frukten av Marias lydnad var att hon födde Kristus till världen, och Hagberg pekar på våra altartavlor och annan kyrkokonst som visar på hennes närvaro trots reformatorernas uppgörelse med helgonkulten.
Hagberg har skrivit en försvarsskrift av mariakulten, och argumenterar för att hon bör ses som både vår och kyrkans moder. I sju kapitel tar Hagberg upp Maria i Bibeln, i kyrkans tro, i det kristna livet och i nattvarden, samt ytterligare ett par aspekter. Bibeltexterna om Maria är inte så många, varför den djupaste källan till mariologin (läran om Maria) är kyrkans tro och erfarenhet, vilket leder Hagberg till att försvara Maria som ständig jungfru, utan synd och vår förebedjerska.
Det är synd att Hagberg så tydligt ställer bibelfromheten mot traditionen och raljerar över “biblicismen”.
Boken är kortfattad, kärnfull och välskriven, men budskapet skyms av de frågor som väcks av Hagbergs teologiska metodik, alltså hur han vet vad han säger sig veta. Jag blir instinktivt skeptisk när en författare behöver ägna flera sidor åt att förklara varför Skriften inte säger något i sig själv, utan “det som är relevant, det är därför vad kyrkan säger att Skriften säger” (s. 46). Särskilt anmärkningsvärt är påståendet från en lutheran, med tanke på Luthers övertygelse att Skriften är den norm mot vilken all lära ska prövas.
Att kräva klart stöd i Skriften för all dogmatik, menar emellertid Hagberg, är en förenklad och felaktig bibelanvändning som riskerar underminera en mängd centrala dogmer – däribland mariologin (s. 46-48). Men en sådan naiv kritik av en evangelikal bibelsyn säger mer om Hagbergs okunskap om densamma, än om dess faktiska brister. Även om ordet “treenighet” inte används i Bibeln är det lätt att härleda dogmatiken till Skriften, men vad gäller mariakulten går det inte att göra samma härledning. Därför åsidosätter Hagberg Skriften till förmån för traditionen. Det kan han givetvis göra, men är det verkligen en luthersk bibelanvändning?
Det är synd att Hagberg så tydligt ställer bibelfromheten mot traditionen och raljerar över “biblicismen”. Jag har en urkyrklig ådra i mitt hjärta som tänker att det inte är orimligt att Guds mor är i himlen, med sin Son, och att det inte är orimligt att hon därifrån ber för oss. Problemet är bara att vi inte vet något om implikationerna av det. Det beskrivs hur tjänarna kommer till Maria, vid bröllopet i Kana, och ber henne om hjälp, men det föreskrivs inte att vi därför bör vädja till Maria om hennes förböner. Däremot står det mycket i Bibeln om att vi får gå direkt både till Sonen och till Fadern.
Jag övertygas inte heller om Marias syndfrihet av argumentet att Gud inte kan “samexistera med synden” och att Marias moderliv därför måste “fullkomligt ha renats från all synd” (s. 68). Det är väl ingen som tror att synden förs vidare genom blodet eller navelsträngen, och hur kan det fysiska avståndet ha någon betydelse? Jesus hade ju inga problem att samexistera med syndare efter födseln.
Hagberg har skrivit en intressant och tankeväckande bok, men han övertygar inte. Jag stannar gärna upp och prisar Maria salig, med Hagberg, men längre än så kan jag inte följa honom. Kanske gör det mig fattigare, men å andra sidan, hur kan jag vara fattig om jag lyfter blicken och ser ingen utom Jesus, allena?
[ Efter gängvåldet i Södertälje ber kardinalen om Marias beskydd för staden ]
Titel: Maria: Guds och kyrkans moder
Författare: Markus Hagberg
Förlag: Artos (104 sidor)
Genre: Teologi
