Rubriken på Tomas Dixons skrift är en fråga. Samma fras i påståendeform hade varit en mer rättvisande varudeklaration. Dixon argumenterar med kraft och övertygelse för att det inte finns någon tvekan. Den som tar del av historiska fakta och analyserar FN:s uttalanden om Israel från 1947 och framåt måste, menar han, landa i den enda vettiga slutsatsen. Israels otvetydiga rätt att existera som stat och att försvara sig mot angriparna, vare sig det handlar om de omgivande arabstaterna eller om krafter som representerar palestinierna.
Dixon är en påläst och rapp skribent. Hans bok är en välskriven pamflett, även om hans manér att upprepa särskilt viktiga påståenden i fetstil efter ett “jo, jag sa” blir lite tröttsamt i längden. Sätter man sig över det finns en hel del att hämta i hans framställning. Och att reagera på, positivt och negativt. I sin iver att rättfärdiga Israels handlingar bagatelliserar eller förbigår han sådant som även många Israels vänner reagerar emot. Ett exempel är diskussionen om de judiska bosättningarna där argumentationen är ganska tunn och där det hade varit klädsamt med ett tydligt avståndstagande från övergrepp och våld från bosättarnas sida.
En av huvudteserna i boken är att Israel vid upprepade tillfällen förklarat sig villigt att ingå en tvåstatslösning medan den palestinska sidan sagt nej eftersom dess mål inte är fredlig samexistens utan utplåning av den israeliska staten. Den förtjänar att lyftas fram och har bäring även på situationen i Sverige. Att en journalist på Sydsvenskan, som avslöjat att slagord med just den innebörden skanderas på arabiska vid demonstrationer i Malmö, utsatts för hat och hot riktat mot henne och hennes familj är ett oroväckande tecken i tiden.
Titel: Har Israel rätt till landet?.
Författare: Tomas Dixon.
Förlag: Sjöbergs förlag (87 sidor).
Genre: Teologi.
