En bok som vänder sig både till den som drabbats av en svår förlust och till den som, i själavård eller på annat sätt, möter människor i livskris – är det möjligt? Är inte ingångsvärdena hos den som behöver tröst och den som ska trösta alltför vitt skilda? Så tänkte jag när jag läste baksidestexten på Kerstin Dillmars och Lars Björklunds femte gemensamma bok.
Det är bara att konstatera att det går utmärkt, när det är två så erfarna och kloka präster som skriver. Själavårdaren får insikter som ökar möjligheten att ge relevant stöd. Den som sörjer efter ett dödsfall, ett sjukdomsbesked, ett förlorat jobb, en brusten relation eller vad det än kan vara får hjälp att sätta ord på den process som pågår och som, även om det verkar omöjligt, leder till en omorientering. Eller som bokens slutord, riktade till den som har det svårt just nu, lyder: ”Efterhand blir det annorlunda. Det finns en fortsättning.”
Den röda tråden i den lilla men innehållsrika boken är det författarna kallar förlustkurvan. Den börjar med insikten om att det värsta har hänt, fortsätter nedåt mot tomhet, ensamhet och oändlig trötthet, börjar vända uppåt när det står klart att livet blir annorlunda och öppningar visar sig och avslutas med frågan: ”Vem skulle jag kunna vara nu?” De olika stadierna skildras varsamt och insiktsfullt och med exempel hämtade ur verkligheten som ökar möjligheterna att känna igen sig.
Det här är en bok som själavårdare behöver. Men det är också en bok som jag skulle vilja ge till en vän som sörjer och som kanske tänker att livet som han eller hon känt det är slut för alltid. Ja, det blir ett annat liv när sorgeprocessen har haft sin gång. Men också det är ett liv värt att leva.
[ "Det är fullständigt onaturligt att ens barn dör före en själv" ]
Titel: Svåra förluster och livet efteråt.
Författare: Kerstin Dillmar och Lars Björklund.
Förlag: Argument (85 sidor).
Genre: Själavård.
