Jag. Tid. Förnuft. Gud. Ångest. Avgrundskunskap (sic!). Frihet. Skam. Försoning. Hopp. Se där kapitelrubrikerna i förra ärkebiskopen Antje Jackeléns Tio tankar för själens hunger. En bok som snarare än att stilla själens hunger väcker den, ökar aptiten och vägleder själen till nyttig kost.
Språket är lärt och spirituellt, fyndigt och lättläst trots de rikliga citaten och trots att referenserna till vetenskapsmän, kulturpersonligheter och teologer står som spön i backen. Framför allt är det väldigt jordnära och praktiskt, samtidigt som texten är genomandad av en gudstro som har både ramar och rymd.
Det kan handla om att ett robust hopp består av vrede, ödmjukhet och mod och har plats för både klagovisor och lovsånger. Och om att det är förnuftigt att räkna med det omätbara och det ovetbara, eftersom det är där hoppet bor. Den som räknar med det omätliga måste också inse att om vi förmår rama in vår gudsbild så är det inte Gud.
Om tron heter det att det snarare handlar om att tro med den heliga skriften än på den.
Och så ska vi inte vara rädda för att det uppstår friktion i mötet med det annorlunda och främmande, för även om det är jobbigt så alstrar det ju samtidigt värme!
Efter kapitlet “JAG” är jag imponerad, efter “GUD” är jag förundrad, efter “FRIHET” kapitulerar jag och efter “HOPP” tänker jag på boken som en kostbar pärla. Liten till formatet och lättläst som en turistbroschyr (nåja, närapå i alla fall), ändå djup som Jakobs brunn.
Bibelkunskap förutsätts inte men bibelcitaten är många. Ateister och agnostiker torde, liksom människor med andra trosbekännelser, känna sig lika tilltalade som fromma kyrkbänksnötare. Det gör boken lämpad för såväl enskilt studium som för samtal i grupp. Förhoppningsvis kommer den att spridas brett och finna vägen till såväl kyrkors bokbord som till nattduksbord i slott och koja.
Titel: Tio tankar för själens hunger.
Författare: Antje Jackelén.
Förlag: Romanus och Selling (171 sidor).
Genre: Teologi.
