För Jacques Mwepu slutade flykten från Kongo på Sveriges största fångvårdsanstalt. Inte som intern, utan som fängelsechef med hoppet som arbetsmetod. Birger Thureson har läst hans självbiografi.
Han har berättat sin historia i många sammanhang, bland annat som sommarpratare i P1 (2022-08-15). Nu gör han det i bokform, med hjälp av journalisten Anna-Maria Stawreberg.
Jacques Mwepu växte upp i ett välbärgat hem i Lubumbashi. Ungdomsdrömmen var att bli präst inom Katolska kyrkan. Drivkraften, den som sedan kom att styra Jacques Mwepus fortsatta öde, var en önskan att göra något gott för samhället. Vad kunde då vara bättre än prästyrket?
En mentor pekade på andra alternativ, och prästseminariet byttes efter ett tag mot juridikstudier. Som advokat skulle han gratis ge fattiga den rättshjälp de inte hade råd med. Så var den ädla tanke som motiverade att prästdrömmen lades åt sidan.
Under studieåren anslöt Jacques Mwepu till det växande motståndet mot diktatorn Mobutu, som slog ned all opposition med brutalt våld. När hans eget liv stod på spel flydde han undan en militärrazzia på universitetet.
Läsaren tas med på en osannolik resa via Zambia till Arlanda i Sverige, där den 26-årige kongolesen landade en novemberkväll 1990 i snöslask och mörker. Han fördes till ett flyktingläger i Hallstahammar. Han frös och längtade hem.
Till det mest värmande i boken hör berättelsen om goda människor som ställde upp och lotsade en kulturellt vilsen afrikan in i det svenska samhället. Till det mest bedrövliga hör, förutom några av Jacques Mwepus möten med ondskefull rasism, berättelsen om den svenska oförmågan att tillvarata flyktingars kompetens. Ingen frågade efter deras studie- och yrkesmeriter. Det faktum att författaren var nästan klar med sin juristutbildning – och dessutom hade erfarenhet som lärare – var plötsligt ingenting värt.
Men Jacques Mwepu höll framtidshoppet vid liv. Idoga studier varvades med jobbet som ordningsvakt. Ett tips öppnade dörren till fångvården. Där trivdes han, vidareutbildades, gjorde chefskarriär, fick meriterande internationella uppdrag. Detta samtidigt som Giséle – flickvännen från Lubumbashi som blivit hans fru i Sverige – läste till civilingenjör och startade ett framgångsrikt företag. Tillsammans fick de två barn.
Den här boken är en välskriven thriller och en fantastisk framgångssaga. Men den ger också ett insiktsfullt bidrag till debatten om kriminalitet och fångvård, där högljudda krav på hårdare tag alltför ofta överröstar mer nyanserade och empatiska röster.
”Vi minskar inte risken för återfall och vi hjälper inte intagna att bli bättre människor genom att utöva en hård kriminalpolitik. Tvärtom”, hävdar Jacques Mwepu.
Han talar i varma ordalag om Nämnden för andlig vård (NAV). ”Själavårdarna har tystnadsplikt, men jag ser tydligt resultaten av deras samtal”, säger han om NAV:s insats på Kumla-anstalten.
Där saknar jag en viktig pusselbit. I boken sägs ingenting om den framgångsrika klosterverksamhet som pågick på Kumla-anstalten från 2001 till 2018, då det lades ned med utrymmesbrist som motivering. En skandal, menade många. Därmed försvann en populär retreatplats där tungt kriminellt belastade hittat ett inre lugn och tagit sina första steg mot ett annat liv.
Även om detta skedde innan Jacques Mwepu tillträdde som anstaltschef 2020 hade jag gärna sett honom kommentera detta initiativ, som stämmer så väl med hans hoppfulla övertygelse att människor kan förändras bara de får chansen. Och rätt stöd.
Denna brist förtar dock inte huvudintrycket. Detta är en viktig bok, full av ljus och hopp i en tid där mörkret breder ut sig.
Titel: Från Kongo till Kumla.
Författare: Jacques Mwepu/Anna-Maria Stawreberg.
Förlag: Mondial (271 sidor).
Genre: Självbiografi.
[ Stor intervju: Jacques Mwepu ville bli präst - blev chef för Sveriges hårdast bevakade fängelse ]
