”Den som vill vara bibeltrogen måste vara redo att älska sin fiende även om det innebär att, likt Jesus, bli offer för statssanktionerat våld”. Det skriver teologen Brian Zahnd i sin nya bok. Dagens recensent Tobias Hadin får hjälp att ”mota apatins härjningar” i sin medelålderskropp.
Jag har länge varit övertygad pacifist, formats av gemenskaper med en tydlig längtan efter fredsriket och deltagit i ickevåldsträningar. Men jag började tvivla, kanske berodde det på Rysslands invasion av Ukraina, eller så är det bara medelåldern. Jag håller nämligen på att bli en av dem som övergett sin ungdoms radikalitet för vad jag förskönande kallar en mer pragmatisk hållning. Kanske är våldsanvändningens brist på tålamod ändå inte så okristet? Måste inte fiendekärleken ibland trumfas av kärleken till min nästa? Kan jag offra min nästa på mitt ickevåldsideals altare eller måste jag vara redo att sätta en kula i fienden?
Svaren jag tidigare haft ger mig ingen ro. Oron byts mot apati så jag slutar ta in krigsoffrens berättelser. Orka ha kognitiv dissonans när man ska lämna på förskolan och sen skynda till ett dopsamtal liksom.
Men så dimper Aldrig mer våldets väg ner, en bok jag avfärdade som gammal skåpmat då jag skummade den engelska utgåvan. Men ändå kan jag inte sluta läsa Brian Zahnds predikan, för det är just så vi bäst förstår bokens genre. Zhand vill väcka oss till förnyad kärlek och överlåtelse till Jesus och Guds rike!
Råvarorna i hans teologiska gryta är välbekanta för mig. Bibelstudierna tillreds med inspiration från Walter Brueggemann, Ched Myers och ett kryddmått ortodoxt tänkande. Samtidigt som han fritt växlar mellan litterära klassiker som Dostojevskij och postapokalyptiska filmer som Mad Max för att illustrera sina poänger.
Jag imponeras av hur Zhand med några få meningar lyckas introducera och ge en grundläggande förståelse till René Girards rätt abstrakta teorier kring mimetiskt begär och syndabocksmekanik.
Zhand uppmanar till omvändelse från en synkretistisk religion där Jesus mer tillbeds som en samlande nationalistisk-fetisch än som hela världens frälsare.
Zhand gör utifrån ovanstående sedan upp med en evangelikal-amerikansk nationalism som han själv bidragit till en gång i tiden. Receptet är hämtat ur Stanley Hauerwas politisk-teologiska kokbok. Zhand uppmanar till omvändelse från en synkretistisk religion där Jesus mer tillbes som en samlande nationalistisk-fetisch än som hela världens frälsare. Den som vill vara bibeltrogen, menar han, måste vara redo att älska sin fiende även om det innebär att, likt Jesus, bli offer för statssanktionerat våld. ”Att tro på en krigförande Messias är lätt, att tro på Fredsfursten är svårt,” skriver Zhand i slutet av ett kapitel där han ärlig redogör för sina tillkortakommande vad gäller att vara trogen Evangeliets krav.
[ Är det rätt att kristna gör värnplikt? ]
Jag kan inte undgå att fundera på vad som hänt om bibelsynsdebatten de senaste åren handlat om hur vi som kristna ska ställa oss kring våldets möjlighet att främja det goda i stället för om två män kan gifta sig eller om Jona svaldes av en historiskt äkta val. Nog skulle skiljelinjerna dragits annorlunda?
Jag får ingen större hjälp med mina konkreta tvivel av Zhand, men det är tydligt att denna gamla skåpmat innehåller den näring som saknats för att min medelålderskropp ska orka mota apatins härjningar. När Zhand håller i sleven är den kognitiva dissonansen inte lika svår att svälja. Jag har inte fler svar nu än innan, men jag känner eftersmaken av något viktigare; hopp. Hopp om att Jesus verkligen är uppstånden, och att ett annat rike inte bara är på väg, utan redan slagit ner bopålarna!
Titel: Aldrig mer våldets väg - en omskakande upptäckt av Bibelns fredsbudskap.
Författare: Brian Zahnd.
Förlag: Narin förlag (136 sidor).
Genre: Teologi.
