En påskaftonsnatt, efter mässan i kyrkan, försvinner Hannas fjortonårige bror Erik – och kommer aldrig tillbaka. Sist han sågs var tillsammans med några konfirmationskompisar i grottan vid Sanningsberget – ett berg som enligt sägnen var avrättningsplats under häxprocesserna i Östergötland på 1600-talet och sedan dess sägs kunna absorbera människor, få dem att försvinna in i grottan för alltid.
I Sanningsberget får vi följa Hannas fortsatta liv genom några nedslag: hon jobbar med marknadsundersökningar och känner sig misslyckad, får sedan fart på sin konstnärskarriär, föder ett barn och separerar från barnets pappa. I bakgrunden finns hela tiden minnet av Erik. Och kanske ännu mer av Marcus. Han som Hanna träffade redan på kyrkans barntimmar och som i tonåren blev hennes stora kärlek. Som vuxen får Hanna veta att Marcus är doktorand i teologi, och när de sedan möts igen låter Bohman honom berätta om vitsen med att tro på Gud och om den keltiska kristendomens syn på ”tunna platser” – en plats där gränsen mellan himmelskt och jordiskt, Gud och människa, är ovanligt porös. Sådana platser finns ofta i berg, eller grottor.
Det finns mycket jag tycker om med Sanningsberget. Framför allt lättheten i språket. Therese Bohman skriver sakligt och romantiskt på samma gång (med just de orden beskriver hon själv Hannas konstnärskap). Förutom några banala iakttagelser om ”evighetslånga” sommarlov och att alla barndomsplatser ser mycket mindre ut ur den vuxnes blick, är boken också en vacker och vemodig skildring av tidens gång.
Greppet att utgå från ett ouppklarat mysterium är jag däremot kluven till. Jag får känslan av att Therese Bohman har inspirerats lite för mycket av Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan-svit och i likhet med honom vill ge berättelsen flera lager genom att blanda precisa vardagsskildringar med ett stråk av mystik och övernaturlighet. Men hon når inte ända fram.
Även om Bohman på ett snyggt sätt väver samman tanken om grottan med Hannas konstnärskap känns premissen med ett spårlöst försvinnande som ett pålägg, som ett enkelt knep för att skapa lite spänning. Den spänningen hade egentligen inte behövts; Bohman är som bäst när hon skriver fram laddningen i relationer och när hon beskriver konstens mystika kvalitet och ursprungliga funktion: att förbinda oss med det eviga. (Det gör mig inget att hon samtidigt verkar ta chansen att propagera för sin egen konstsyn).
Min främsta invändning mot Sanningsberget är att den är för kort! Hannas relationer får aldrig chans att fördjupas. Och spåret med häxprocesserna lämnas okommenterat därhän. När jag läst klart har jag fortfarande många frågor.
Titel: Sanningsberget.
Författare: Therese Bohman.
Förlag: Norstedts (225 sidor).
Genre: Roman.
