Det är befriande att läsa så här korta texter ibland, oftast täcker de bara ett uppslag i boken. Läsaren kan snabbt ta sig in i, och ut ur dem. Samtidigt rymmer de så mycket eftertänksamhet och fascination. Och man kan välja precis hur länge man vill stanna kvar och förundras över det stora i det till synes lilla. Välja att till och med förändras?
Själv hade jag gärna vistats längre bland ordkombinationer som “själens koltrastsång” än vad jag kände att jag hann under recensionsläsningen. För det finns många godbitar. Som krönikan om att gudstro är något som genomsyrar varje kapitel och inte kan förläggas till en avgränsad del av livet eller boken/texten, vilket en annars uppskattande krönikeläsare föreslog för författaren. I det sammanhanget, som så ofta annars, slår Tomas Sjödin följe med hemtraktsförfattaren Birger Normans tankar. Här om tron som ett “grundvatten” i tillvaron.
Själv blir jag, efter att i Sjödins böcker ha läst massor om Norman, inspirerad att snart även läsa något av den senare.
Ordkonstnären Tomas Sjödin är sedan många år regelbunden krönikör i Göteborgs-Posten och boken är hans fjärde samling med alster som tidigare publicerats där. De 80 texterna har bland annat tillkommit under åren då covid-pandemin påverkade det mesta i våra liv och jag tycker det är intressant att med hjälp av hans reflektioner minnas hur det var att leva med de restriktioner som infördes. Nu när tiden då vi “ställde om istället för att ställa in” redan känns så avlägsen.
När pandemifokuset allt eftersom bytts ut mot krigets verklighet, och med det amerikanska presidentvalet i alltför färskt minne, blir jag särskilt upplyft av att Sjödin i en krönika om Ukraina slår fast att gränser är en konstruktion och att vi människor hör ihop som delar av samma kropp. “När larmet går hos dem, ljuder det också i oss.”
Titel: Drömmar är segel – minnen är roder: 80 krönikor.
Författare: Tomas Sjödin.
Förlag: Libris (175 sidor).
Genre: Krönikor.
[ Tomas Sjödin: Jag tänker inte bli pensionär, utan volontär ]
