Trots att en minoritet av Sveriges befolkning går i kyrkan, påverkar protestantismen i allra högsta grad vårt gemensamma liv. Det menar statsvetaren Katarina Barrling, som skrivit Världens mest protestantiska land. Dagens recensent Håkan Arenius läser en bok vars slutsatser utmanar tänkandet.
Den som påstår att Sverige är ”världens mest sekulariserade land” blir sällan motsagd, uttrycket har blivit en del av den svenska självbilden. Men Katarina Barrling, docent i statskunskap, håller inte med. Hon påstår tvärtom att kristendomen är det vatten vi alla simmar i: liberaler som kommunister, ateister som socialister, ja inte minst socialdemokrater.
Hon myntar begreppet ”svenskprotestantism” för den företeelse som uppstod när socialdemokratin utvecklades till en sorts religion, en tro där religion och samhälle smälte samman.
För evangeliet lever i det sekulära Sverige, menar Barrling. Trafikverkets värdeord sammanfattar Luthers lilla katekes. Prästens nästankärlek möter den problemlösande svenske ingenjören i ordet ”tillit”, det begrepp som sammanfattar kristendomens ”tro, hopp och kärlek” och som utgör kärnan i den svenska sekulära religionen. Kristendomens tanke om offret som segrare går igen i människorättsfrågorna och, tills nyligen, i kriminalpolitiken. I den bästa av världar skulle denna förståelse av begreppet religion kunna leda till att den ofta polariserade debatten om religion landade i ett vitalt samtal om livsåskådning.
Barrling behandlar den ofta marginaliserade väckelserörelsen med en ovanlig och befriande saklighet.
— Håkan Arenius
Barrling gör också upp med idén om att det vi kallar Upplysningen kom som en befrielse från kristendomens bojor: den står tvärtom på kristendomens axlar! Upplysningens grundidé om en rörelse från mörker till ljus är djupt kristen och vetenskap och forskning vilar i hög grad på arvet från klostren. Upplysningen spreds för övrigt i hög grad av kristna, inte minst av pietister.
Detta sista borde vara intressant för vidare studium, inte minst som aktuell forskning indikerar att snart sagt alla demokratier globalt har vuxit fram i spåren av omvändelsecentrerad mission. Är det så att en kyrka som i huvudsak nöjer sig med att fira gudstjänst och uppmana människor att göra gott, lättare kan ersättas med en annan ideologi än den kyrka som utmanar individen till omvändelse och personlig tro?
Barrling höjer ett varningens finger för den sekulära religion där det inte finns någon gud att vörda, ingen Jesus att älska och inget liv efter detta och ingen därför behöver frukta följderna av sina handlingar. Men tron kan ändå vara stark nog för att övergå i trosvisshet, rent av dogmatism. Utan Gud kan dock denna tro bli flyktig och snabbt dunsta bort. En skakig grund för samhällsbygge? De här frågorna är centrala inte minst i en tid som vår när kulturkristendom åter börjar användas som nationalitetsmarkör.
Här måste också noteras att Barrling behandlar den ofta marginaliserade väckelserörelsen med en ovanlig och befriande saklighet.
I ett land som beskriver sig självt som extremt öppet kan det vara svårt att avvika. Barrling exemplifierar detta genom att presentera sex svenska kättare och syndabockar och visar att det samhälle som inte tolererar upprorsmakare lever farligt eftersom det riskerar att inte få syn på sina egna brister förrän det är för sent. Boken tar också upp frågor om självcensur, om gränsdragning mellan rent och orent och om huruvida kristendomen kan ses som vänster- eller högervriden.
Barrling har en sällsynt förmåga att popularisera sin forskning. Metaforerna är välfunna, aha-upplevelserna många och slutsatserna utmanar ofta det egna tänkandet. Boken är ovanligt vackert formgiven och den är väl lämpad för samtal i grupp. Till exempel om en fråga som denna: ”Är svensken numera så fylld av religion att det inte får plats mer?
[ Utan Gustav Vasa kunde Sverige ha förblivit katolskt ]
Titel: Världens mest protestantiska land Sverige – det extrema landet lagom.
Författare: Katarina Barrling.
Förlag: Bokförlaget Stolpe (286 sidor).
Genre: Samhälle.
