Modern lovsång fastnar ofta i det förenklade och hemtama i stället för att, som psaltarpsalmerna, våga uttrycka ilska och tvivel. Det skriver teologen David Davage i sin nya bok “Tre sanningar om lovsång”. Dagens recensent Tobias Hadin tycker att boken är ”ett gott exempel på hur praktisk teologi är ett hantverk”.
Vi är inte bortskämda med populärteologi på svenska som vågar vara nischad utan att stryka sin nischade publik medhårs. Boken Tre sanningar om lovsång är just en sådan.
David Davage är studierektor vid Akademi för ledarskap och teologi och docent i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet. Han tar sig an ämnet lovsång med en ovanlig kombination av kyrkohistoria, exegetik och praktiskt teologi. Han vågar vara nördig samtidigt som han lyckas göra boken relevant för långt fler än vad beskrivningen kan ge sken av.
Trots att Tre sanningar om lovsång stundtals är lite akademiskt torr är språket tillgängligt även för den utan specialkunskaper; boken får läsaren att reflektera och inte bara konsumera. Trots bokens titel levererar Davage inga färdiga lösningar eller simpla trepunktsprogram. Med en sällsynt precision, och vilja att undvika enkla svar, sätter Davage den moderna lovsången under lupp och skissar på dess bidrag och fallgropar samtidigt som han ger en breddad förståelse för vad vi egentligen gör när vi sjunger lovsång.
Genom nedslag i historien synliggör han två stora skolor i lovsångsteologin: den sakramentala ”närvaroströmmen”, som betonar Guds direkta närvaro i lovsången, och en mer pragmatisk strömning där modern lovsång mer är ett strategiskt verktyg för mission och kyrkotillväxt. Davage lyckas med respekt både beskriva deras bidrag och problematisera deras inflytande på hur lovsång gestaltas i olika kyrkliga sammanhang i dag.
Han ger, som ett av bokens viktigaste bidrag, en lektion i att analysera det språk som formar den teologi vi matas med i våra lovsånger. Som det gamla allmänkyrkliga uttrycket lyder: lex orandi, lex credendi, som vi ber, så tror vi!
Protesten, sorgen och det ärligt råa ifrågasättandet av Gud tappas bort och kvar blir bara trygga bilder av “vatten som porlar och hjortar som släcker sin törst”.
Genom ett gediget bibelstudium pekar Davage på en djup brist i modern lovsång; trots dess ambition att vara biblisk och aktualisera Psaltarens böner resulterar dessa ”remixer” ofta i förenklade, strömlinjeformade och hemtama sånger. De saknar den teologiska spännvidd som finns i Psaltarens utmanande språk. Protesten, sorgen och det ärligt råa ifrågasättandet av Gud tappas bort och kvar blir bara trygga bilder av ”vatten som porlar och hjortar som släcker sin törst”.
[ Dagens recensenter listar årets bästa böcker ]
Modern lovsångskultur har svårt att ge utrymme för den ärliga kamp och förtvivlan som också ryms i tillbedjan, och förmedlar i stället att ”det passande gensvaret på lidande är lovprisning, inte protest,” vilket skiljer dem från deras källa.
I sitt studium visar Davage att Psaltarens ”lovsånger” både är djupt mänskliga och uttryck för ett gudomligt tilltal, och han understryker att detta dubbla perspektiv är centralt för en teologi som inte flyr verkligheten.
Bokens höjdpunkter återfinns i dess sista kapitel, där lovsång presenteras som ”hoppets praktik och teologi”. Dessa kapitel borde vara obligatorisk läsning för alla kyrkomusiker och lovsångsledare. Davages metod – växelverkan mellan noggrant exegetiskt arbete och praktisk tillämpning – gör boken lika intressant för församlingsledare och andra teologer. Den är ett gott exempel på hur praktisk teologi är ett hantverk. Den kan på så sett ge vägledning i hur kyrkan kan arbeta med ”lovsång” så att den både bär djup och relevans i mötet mellan församling och Gud.
[ Miljontals streams för kristna artisterna när Spotify ”wrappar” ihop 2024 ]
Titel: Tre sanningar om lovsång.
Författare: David Davage.
Förlag: David Media (211 sidor).
Genre: Teologi.
