Det är 1700 år sedan kyrkomötet i Nicea och 100 år sedan det ekumeniska mötet i Stockholm. Mycket kommer att hända under Ekumeniska året 2025 och redan nu finns en litterär ekumenisk tvårättersmiddag att avnjuta: Antologin Detta är endast en begynnelse och Ekumeniska pilgrimer av Jonas Jonson.
Stockholmsmötet 1925 samlade världens protestantiska och ortodoxa kyrkor. Trots att katolska kyrkan saknades blev det en milstolpe i den ekumeniska rörelsen. En sådan bredd av kyrkoföreträdare hade inte samlats på 1600 år, inte sedan Nicea 325. Och detta skedde i Stockholm (och Uppsala)! Mötet hade förberetts under många år och hölls i slagskuggan av första världskrigets katastrofala följder.
Sveriges ärkebiskop Nathan Söderblom hade oförtrutet arbetat på planeringen genom sina breda internationella kontakter. Gång på gång betonar författarna i de båda böckerna hans betydelse, och mötets stora betydelse för den globala ekumeniska rörelsen under hela 1900-talet och framåt.
I Ekumeniska pilgrimer, en liten bok om Stockholmsmötet 1925 av Jonas Jonson (Verbum), där kapitel och rubriker ersatts av korta numrerade avsnitt, flyter handlingen ledigt. Det är en levande berättelse och upplevelse, nästan som om författaren själv var på plats.
Biskop emeritus Jonas Jonson, en av Svenska kyrkans största ekumeniska företrädare, öppnar skildringen med sin egen koppling till en av mötesdeltagarna i Stockholm 1925: nederländaren Willem Visser’ t Hooft, den förste generalsekreteraren i Kyrkornas världsråd. Jonson kom senare att bli en av de svenska nyckelpersonerna i såväl Kyrkornas världsråd som Lutherska världsförbundet.
Innan han kastar sig in ”live” i mötet, miljöerna och deltagarna, ger han bakgrund till Stockholmsmötet, och i de sista avsnitten följer efterspelet och lite analys fram till Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968.
Boken är mycket läsvärd för den som vill veta mer, utan att gå vilse i teologiska vindlingar. Huvudpoängerna är med: Nathan Söderbloms roll, vikten av det ortodoxa deltagandet, fredsfrågan och den ekumeniska utvecklingen, trots ett nytt världskrig. Det är också gott om underhållande bonusmaterial som referat från festhögmässan i Engelbrektskyrkan, den ”svenska aftonen” i Blasieholmskyrkan och lunchen i universitetsaulan i Uppsala.
Tillsammans med 21 andra teologer bidrar Jonas Jonsson även i antologin Detta är endast en begynnelse, ekumeniska mötet i Stockholm 1925, redaktörer Almut Bretschneider-Felzmann, Jan Eckerdal och Olle Kristenson (Artos). Jonssons kapitel handlar om Nathan Söderblom, som han tidigare publicerat en biografi om (Jag är bara Nathan, satt till tjänst).
De fyra huvuddelarna i Detta är endast en begynnelse ger en intressant bild av Stockholmsmötet, omvärlden och efterspelet. Del ett handlar om visionen, kontexten och själva mötet, del två kopplar mötet till den världsvida ekumeniska rörelsen, del tre om den ekumeniska utvecklingen i Sverige och del fyra om vad som hände sedan och hur det ser ut i dag. Epilogen av Fader Misha Jaksic, Längtan efter landet Ekumenien, förmedlar på ett fantasifullt sätt en ortodox reflektion över mötet och dagens verklighet.
Det är variation av både angreppssätt och innehåll i de akademiskt hållna artiklarna, och rejäla notapparater. Texterna har bearbetats i seminarier för att fungera tillsammans och överlappningarna har till stor del slipats bort.
En del skribenter har tagit mindre uppmärksammade utgångspunkter, som kvinnornas roll vid mötet, den sjungna ekumeniken och pingströrelsens häftiga motstånd - en mycket intressant analys i kapitlet av Joel Halldorf.
Boken har flera röda trådar, som frågan om förståelsen av Gudsriket, kopplingen till Nicea, den överskuggande fredsfrågan och den framväxande ekumeniska rörelsen. Inte minst berör många skribenter likheterna mellan en värld i svår kris 1925 och i dag, 2025.
Som helhet är boken välredigerad och en rik källa att ösa ur. Den är självfallet mer hårdsmält än Jonas Jonsons behändiga och lättlästa bok. Men som ett rikt smörgåsbord - där läsaren tar för sig utifrån intresse, smak och kapacitet - fungerar den utmärkt. Varför inte ta den som en ekumenisk studiecirkel eller plocka ”russin” till temakvällar i ekumenikens tecken?
[ Nya församlingar utmanar den lokala ekumeniken ]
