Årets upplaga av Ärkebiskopens fastebok heter Gud är inte plåstret och är skriven av artisten, låtskrivaren och journalisten Tomas Andersson Wij. Dagens recensent Malina Abrahamsson uppskattar det personliga anslaget, men saknar andlig vägledning.
Det finns en scen i Tomas Andersson Wijs bok Gud är inte plåstret som är oerhört smärtsam. Den utspelar sig när Tomas är 18 år gammal och precis har flyttat hemifrån. Han har distanserat sig från sin kristna barnatro och slutat gå i gudstjänst i baptistförsamlingen Ebeneser på Södermalm i Stockholm. Däremot händer det att han slinker in på kyrkkaffet för att ”tanka trygghet och gemenskap” från människorna som blivit som en sekundär familj. Men en söndag när Tomas dyker upp för att ta en kopp kaffe, får hans pappa nog. Han läxar upp sin son: ”Kom inte hit bara för att fika, gå på gudstjänsten också”.
Det här får Tomas vrede att blossa upp. Han föser ut sin pappa på gatan, skriker åt honom. Några dagar senare skickar pappan ett brev och kräver en ursäkt. Han skriver att Tomas har ett odjur inom sig som han måste lära sig att tygla. I fasteboken sammanfattar Tomas Andersson Wij: ”Han behövde inte uttrycka saken tydligare. Vi visste båda vem det odjuret var”. Sedan skriver han: “Paradiset visade sig vara villkorat. Man kunde bli utslängd”. Det var sista gången han satte sin fot i Ebeneser.
Med den bakgrunden förstår man att Tomas Andersson Wij har ett problematiskt förhållande till kyrkan. Visserligen skriver han i Gud är inte plåstret också om det goda han fick uppleva – gemenskapen och omsorgen om de udda och svaga – men det som framträder starkast är oken som lades på hans axlar: en panisk rädsla för Satan och övermäktiga krav på sexuell renhet.
Det här är teman som Tomas Andersson Wij har bearbetat i offentligheten ända sedan han år 2000 slog igenom med skivan Ett slag för dig. I början av hans karriär var den kristna etiketten något som gjorde honom annorlunda – och därmed intressant som artist, men genom åren har han pendlat i hur villigt han berättat om sitt frikyrkliga arv. I intervjuer framstår han däremot ofta som en vivör – någon som tycker om det goda livet. Därför kan det tyckas motsägelsefullt att just han har fått uppdraget att skriva en fastebok. De fyrtio dagarna före påsk är ju i kyrkans tradition en tid av stillhet och uppoffring.
Tomas Andersson Wij kommenterar själv den paradoxen och gör klart redan från början att det här med att avstå aldrig har varit något för honom. I stället har han unnat sig. Som en rebellisk akt mot att han ”avstod för mycket, för tidigt”. Han beskriver hur han var ”Guds lille riddare” som skulle vandra försakelsens väg, men att den salighet som utlovades aldrig kom honom till del. I stället kände han att han och hans begär blev misstänkliggjorda. Han konstaterar: “Säkert finns det ett samband mellan min rika erfarenhet av dödssynden vällust och min frireligiösa uppväxts alla försök att stå emot den. För så verkar det vara: det vi besvärjer håller vi kvar och det vi är rädda för drar vi till oss”.
I dag är Tomas Andersson Wij 52 år, och tycker fortfarande inte om att avstå. I Gud är inte plåstret omtolkar han därför fastans bud och föreslår att den snarare kan handla om att utsätta sig för verkligheten.
Samtidigt skriver han vackert om hur kristendom för honom är synonym med den omvända maktordningen – att de sista ska bli först – och kallar det ”det enda evangelium jag behöver”. Arvet från den socialt engagerade uppväxtförsamlingen lever i honom och det förvånar mig att han, som politiskt medveten, ändå inte gör kopplingen till fastan som solidaritetshandling.
I stället väljer han att fokusera på hur fastan och festen kompletterar varandra. Han tror att en mogen andlighet – där Gud finns med i njutning och fest – kan hela splittringen inom oss. Det har han rätt i; livet är vävt i ett stycke, kroppen och själen är förbundna med varandra. Men att skriva att andlig mognad handlar om att ”ha lite kul” är en förenkling. Det handlar lika mycket om att inse att jag inte är världens centrum, att avstå för någon annans skull, öva sig i självförglömmelse. Det perspektivet saknar jag i Tomas Andersson Wijs resonemang.
Men förmodligen tycker han att den sortens fastebok redan är skriven, och vill bidra med något nytt. Fastan som Tomas Andersson Wij föreslår är snarare teologisk. Den handlar om att avstå från vårt behov att alltför snabbt och bestämt benämna Gud. ”Vad kan vi göra annat än att mumla om Gud?” frågar han sig, för att lite senare erkänna att mumlandet också kan vara ett tecken på ängslighet. Det får mig att tänka på en DN-intervju med poeten Johanna Larsson. Där sa hon att sökandet som livshållning kan bli lite förljuget. Hon förklarade: “Om man uppriktigt söker så kanske man måste vara beredd att hitta fram till något. Hitta och underkasta sig något som är större än en själv.”
Gud är inte plåstret är skriven i korta, löst sammanhållna stycken. Essäliknande delar blandas med aforismer och personliga reflektioner. Det är i de självbiografiska avsnitten som Tomas Andersson Wijs prosa glimmar till. Där framträder han som en skarp iakttagare av vardagshändelser och uttolkare av stämningar. I de mer teologiska avsnitten är det svajigare.
Till exempel skriver han om Jesu korsdöd. Han nämner att han gillar korset som symbol för hopp, och gärna bär det som smycke för att påminna sig om att han kan ”födas på nytt, till en bättre version av mig själv”. Däremot har han svårt för offertanken. Jag anar att han vill provocera, men det han skriver är inte särskilt provocerande. Inte i Svenska kyrkan i alla fall. Tolkningsfriheten är stor och det var längesen ens en ärkebiskop gjorde tvärsäkra teologiska utsagor.
Därför tror jag inte heller att någon blir provocerad när Tomas Andersson Wij gör upp med olika gudsbilder – både den personliga guden och allmaktsguden. “Den personliga guden öppnade för mina projektioner. Jag trodde att Gud blev kränkt, eftersom jag så lätt blev det” skriver han insiktsfullt. Många kan nog känna igen sig. Likaså i besvikelsen över en påstådd allmaktsgud som inte griper in i människors lidande. Tomas Andersson Wij menar att mycket av den bitterhet som riktas mot kristendomen har sin grund i just det. Jag tror att han har rätt.
Däremot tycker jag att det i längden blir tröttsamt att han gång på gång vill påpeka kyrkans brister. Han anklagar bland annat kyrkan för att vara okroppslig och borgerligt behärskad, vilket är en kritik man har hört många gånger förut. Tomas Andersson Wij saknar passionen och smutsen, skriver han, och jämför katolikernas dionysiska karneval och judarnas livliga purim-firande med Svenska kyrkans ”fest”: en uppmaning på hemsidan att unna sig en eller kanske två semlor.
Och visst, Svenska kyrkan kan ju framstå som lite … ja, stel. Men jag undrar också vilken typ av fest Tomas Andersson Wij ser framför sig?
I ett avsnitt i slutet av boken skriver han om gränsöverskridande upplevelser, och sticker ut hakan genom att nämna att psykadelika – sinnesutvidgande substanser – blir allt vanligare, både i medicinska syften och som språngbräda för att göra andliga upplevelser. Därför tycker Tomas Andersson Wij att ”kyrkan gör klokt i att lyssna på de här erfarenheterna, och i fastans anda avstå från frestelsen att ha en färdig åsikt, avstå från impulsen att vilja bestämma och bemästra hur ett gudsmöte ska gå till”.
På många sätt är Gud är inte plåstret en berättelse om hur Tomas Andersson Wij har hittat en tro som han kan leva med. Generöst delar han med sig av sin brottning och sina tvivel, men också av den förtröstan som bär honom. Och språket är snyggt! Men fördjupningen som ärkebiskop Martin Modéus i sitt förord skriver att fasteboken ska bidra till, lyckas Tomas Andersson Wij inte ge. Kanske för att en fastebok egentligen inte är rätt forum för hans funderingar? Han är ingen andlig vägledare. Däremot en skicklig berättare. Jag hoppas att han skriver en självbiografi.
[ ”Jag sa i min aftonbön att jag ville göra något nytt – då ringde ärkebiskopen” ]
Titel: Gud är inte plåstret.
Författare: Tomas Andersson Wij.
Förlag: Verbum (92 sidor).
Genre: Fastebok.
