Vid årsskiftet ändrades lagen om trossamfund, vilket innebar nya riktlinjer för statsbidrag och demokrativillkor. Dagens recensent Håkan Arenius tycker att Anders Johnsons essä “En ofullbordad resa mot religionsfrihet” kan tjäna som en god introduktion till ämnet.
Anders Johnson är riksdagsledamot (L), tidningsman och meriterad författare. Nu har han skrivit en lättläst essä om religionsfriheten i Sverige genom tiderna och i dag. Formatet är behändigt, språket flyter lätt, de många exemplen är ofta väl valda. Fokus ligger på individens rätt gentemot staten.
Religionsfrihet innebär att medborgaren ska ha uttrycksfrihet, åsiktsfrihet och organisationsfrihet och att offentliga organ ska vara sekulära.
Sveriges förhållande till de här frågorna har varit och är komplicerat. Från 1604 tilläts inga andra trosbekännare än lutheraner i riket och från 1735 blev husförhör obligatoriska och intyg från prästen krävdes för att få flytta, gifta sig, påbörja utbildning eller jobba i staten. De som gjorde motstånd mot denna ordning fick betala dyrt. Pietisten Thomas Leopold satt i fängelse för sin tro i 43 år. Och baptistledaren F. O. Nilsson landsförvisades. (Nog finns det paralleller med länder vi i dag kritiserar för religionsförtryck?)
Med tanke på att väckelserörelsens roll i Sveriges demokratisering i årtionden har förtigits av historiker och läromedelsförfattare uppskattas att Johnson kallar det baptistiska dopet i Vallersvik 1848 för “födelseögonblicket för folkrörelsesverige” och att han klargör att “det var i väckelserörelsen som traditionen av demokratiska mötesformer utvecklades”.
Men vi har trots allt ännu en bit kvar till full religionsfrihet. Märkligt nog är Sverige ännu i dag ett land där politiska partier har inflytande över en kristen kyrka. Och den lag om trossamfund som trädde i kraft år 2000 är, som Johnson påpekar, ur religionsfrihetssynpunkt betänklig. Inte minst som den innebär att staten registrerar medlemmar i trossamfund, men också för att den stipulerar vilken tro Svenska kyrkan ska ha och slår fast att statsöverhuvudet måste dela denna tro.
Johnson poängterar också att Svenska kyrkans medlemmar inte har full religionsfrihet eftersom de inte utan riksdagens godkännande kan vidta förändringar som strider mot lagen. Denna statliga inblandning är med alla rimliga mått mätt häpnadsväckande, men skulle också kunna få allvarliga konsekvenser. Johnson prövar tanken att en riksdagsmajoritet skulle kräva att kyrkan bara får ha präster som är etniskt svenska. Vem vågar avfärda en sådan utveckling som helt orealistisk i dag?
[ Ny stor rapport: Religionsfriheten på tillbakagång ]
Statens intention sägs enligt lagtexten vara “att stärka förutsättningarna för trossamfund att bedriva en aktiv och långsiktig religiös verksamhet”, att “ge alla människor samma grundläggande möjligheter att utöva sin religion i Sverige” och “bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”.
Detta må vara vällovligt och gott, men är kanske inte så enkelt i praktiken. Regler kan vara tveeggade och ibland rent av motverka sitt syfte.
För att registreras som trossamfund i Sverige och erhålla statliga bidrag måste man anordna gudstjänster – och alltså tala om Gud. Om man däremot talar om Gud utanför gudstjänstens ram kan man bli av med bidrag från det allmänna. Kan en sådan ordning rymmas inom religionsfriheten?
Den som snabbt och enkelt vill få bränsle för sitt tänkande om svensk religionsfrihet kan ha god nytta av den här lilla skriften.
[ Steven Crosson: Vem avgör vem som är ”hatpredikant” som ska stängas ute från Sverige? ]
Titel: En ofullbordad resa mot religionsfrihet
Författare: Anders Johnson
Förlag: Timbro (82 sidor)
Genre: Samhälle
