”Pingst, Evangeliska frikyrkan, Trosrörelsen och andra sammanhang som inspirerats av den karismatiska väckelsen behöver ta ansvar för det faktum att Förintelsens överlevare riskerade att utsättas för antisemitisk propaganda om de gick in i en frikyrklig bokhandel i 1990-talets Sverige”. Det skriver Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström i sin slutreplik.
Vårt forskningsprojekt, Frikyrkan och Förintelsen, undersöker förekomsten av rasistiska idéer inom den väckelsekristna traditionen. Den historisk-sociologiska utgångspunkten är att språk har makt. Det innebär att även väckelsekristen litteratur och bibelundervisning har betydelse för hur rasism skapas, sprids eller motverkas. Forskningen handlar inte om att producera “antisemitismanklagelser” utan om att söka förstå hur rasism på olika sätt och i olika sammanhang återskapas. Detta är komplext, men också allvarligt eftersom rasismens sorteringslogik om och om igen visat sig vara dödlig.
Det är glädjande att Stefan Swärd nu adresserar “undfallenheten inom kristenheten” gällande rasism. Swärd uttrycker detta i sin personliga reflektion över forskningen om Förebedjare för Sverige, som vi förra veckan sammanfattade i Dagen. Där visade vi bland annat hur den amerikanske pingstteologen Peter Wagner, central för den evengelikala Trumprörelsen, sade sig ha funnit inspiration för vissa idéer om andlig krigföring hos den svenska pingstteologen Kjell Sjöberg.
Swärds kommentar är högst angelägen, då han själv varit aktiv i den karismatiska rörelsen kring Förebedjare för Sverige och därtill utgjort en antirasistisk röst till försvar för papperslösas rättigheter.
Särskilt betydelsefullt är vittnesmålet om att Kjell Sjöberg, centralgestalten inom Förebedjare för Sverige, i privata samtal uttryckte ånger över att ha spridit antisemitiska konspirationsteorier. Enligt Swärd, och andra närstående vi talat med, ska Sjöberg ha insett vilket inflytande Sions vises protokoll haft för Hitler och Förintelsen – och därför ångrat att det ökända falsariet fått underbygga hans egna texter. Ett exempel är boken Låt varna er som utkom första gången 1983 och i nytryck 1993.
Låt varna er genomsyras av antisemitisk konspirationsteori. I boken framställs judar som en mäktig kraft, “ett utrustat folk, på både gott och ont”. Deras “förmåga att tänka globalt” ska ha förlett mäktiga judar att konspirera i hemliga nätverk. Här används det dubbeltydiga språkbruk som är kännetecknade för efterkrigstida antisemitism i Sverige; det anges att “dolda mystiska intressen” samt “ockulta rörelser och affärsmän” kraftsamlar i en “ond sammansvärjning” dirigerad av “superbankirer”.
Med grundtonen från Sions vises protokoll ljuder basunen från Låt varna er: de mäktiga judarnas konspiration mot kristenheten har hållits “vid liv genom århundraden”.
Sjöberg hann inte dra tillbaka Låt varna er eller ta offentligt avstånd från det antisemitiska innehållet. Han gick bort innan han fyllde 64. Det innebär att ansvaret nu behöver axlas av den rörelse som förvaltar arvet från Förebedjare för Sverige.
De organisatoriska arvtagarna – exempelvis Pingst, Evangeliska frikyrkan, Trosrörelsen och andra sammanhang som inspirerats av den karismatiska väckelsen – behöver ta ansvar för det faktum att Förintelsens överlevare riskerade att utsättas för antisemitisk propaganda om de gick in i en frikyrklig bokhandel i 1990-talets Sverige.
Vår forskning visar att antisemitiskt tankegods har djupa rötter i den svenska väckelserörelsens historia, där bibelundervisningen gett uttryck för anti-judisk rasism både före, under och efter Förintelsen.
Lewi Pethrus, den svenska Pingströrelsens förgrundsgestalt och förebild, predikade att “Tysklands gaskamrar” var ett straff över judarna “därför att de inte lyssnat till Guds röst”.
Detta sade han 1951, sex år efter befrielsen av Auschwitz-Birkenau, i en predikan inför Europas största pingstförsamling.
Under upptakten till Förintelsen hade Pethrus återkommande predikat om antisemitismen som ett Guds redskap för att driva ner judarna från “höjderna” och jaga ut dem från “sin hemvist bland nationerna”. Predikningarna förblev opublicerade och bevaras i dag på Riksarkivet, men bibeltolkningen förmedlades även av tidningen Dagen under Pethrus redaktörskap på 1950-talet.
Pethrus tog aldrig offentligt avstånd från dessa uttalanden eller den bakomliggande teologin.
Hur skulle väckelsekristna kunna ta mer ansvar för den rasism mot judar och andra grupper som förmedlats av rörelsen?
Svaret kan ligga i det gudomliga mysterium som väckelsetraditionen förvaltar: omvändelsens praktik och förlåtelsens kraft.
Att offentligt tillkännage misstag – genom att be om drabbades förlåtelse – är i dag lika sällsynt som nödvändigt. Det gäller frikyrkorna lika mycket som andra.
Att praktisera omvändelse innebär därför att gå före och visa vägen, att bli som en stad på berget, ett ljus i mörkret. Sådana försoningsprocesser var också något som engagerade just Kjell Sjöberg, och historien är full av exempel på kristna som tagit detta uppdrag på största allvar. Även när det gäller att söka förlåtelse för rasism.
På andra sidan Atlanten, i kölvattnet av det rasistiska polisvåldet i USA, arbetar både pastorer och teologer med läromässigt botgöringsarbete för att adressera rasismen – i den egna rörelsen. Pingstsamfundet Church of God har samlat erfarenheter från detta omvändelsearbete i den nyutgivna boken Skin Deep: Pentecostalism, Racism and the Church.
I förordet klargörs att “rasism är en historisk och kulturell sjukdom som behöver helas”. Därför måste “pingstkyrkans aktiva och passiva delaktighet i dessa lögner erkännas genom bekännelse, omvändelse och institutionell förändring”. Bokens redaktörer, båda pingstpastorer, understryker hur “uppdraget att eliminera rasism från våra teologiska och kyrkliga strukturer innebär en kolossal utmaning som kräver en gemensam kraftsamling av alla de resurser Gud ställt till vårt förfogande”.
Att ta ansvar för lidande som skapats genom väckelsekristen teologi och praktik kan vara smärtsamt.
Men det innebär också en möjlighet att utforska och påvisa kraften i omvändelsens mysterium.
