”Jag tror tyvärr inte att House of David kommer att fascinera någon utanför kristna kretsar”, skriver teologen Lena-Sofia Tiemeyer om Amazon Primes nya serie “House of David”.
Då jag är ett hängivet fan av Samuelsböckerna kastade jag mig över de första avsnitten av Amazon Primes, House of David. Detta väckte frågan: Är House of David “bibeltrogen”? För att ge ett utförligt svar måste vi dock först klargöra vad vi menar med “bibeltrogen”. Å ena sidan kan det betyda att House of David ligger så nära bibeltexten som möjligt. Personerna ska uttrycka sig och agera så likt Samuelsböckerna som det går. Ingen händelse ska utelämnas och det som läggs till bör ligga i linje med textens egna perspektiv. Å andra sidan kan det betyda att House of David utspelar sig i en värld som liknar det vi vet om den sena bronsåldern i Israel. Karaktärerna ska uppföra sig tidsenligt och bära historiskt korrekta kläder och vapen.
Det finns även en tredje definition, enligt vilken en enskild bibelberättelse bör skildras så att den passar in i “den heltäckande historien om skapelsen, syndafallet, den historiskt förankrade frälsningen och den nya skapelsen” (Kapstadsöverenskommelsen). Denna definition uttrycker en utpräglat kristen förväntan, som inte självklart delas av judar och sekulära tittare.
Det skriker av anakronism när Sauls gemål Ahinoam och döttrarna Merav och Mikal är närvarande på slagfältet.
Så låt oss undersöka House of David utifrån dessa tre definitioner av vad bibeltrogenhet kan vara.
- Enligt definition ett lyckas House of David ibland. Jag är glad att serien ger David en jobbig barndom (jämför med Psaltaren 69 och Första Samuelsboken 17:28). Samtidigt avviker House of David från Bibeln när den låter Davids mamma dö i förtid. Hon lever nämligen i högönsklig välmåga i Första Samuelsboken 22:4. Jag är även nöjd med att Jonatan får en stor roll, vilket överensstämmer med hans betydelse i bibeltexten. Däremot kuggar House of David testet gällande kung Agag. Det finns inga tecken i Bibeln på att han skulle vara vare sig trollkarl eller kannibal, och anklagelsen att hans amalekitiska undersåtar dricker blod är rena rappakaljan.
- Om vi går vidare till definition två har House of David fler problem. Det är otroligt att israeliternas armé under den sena bronsåldern hade tillgång till hästar – överhuvudtaget! Man använde åsnor. Dessutom är israeliternas armé alldeles för stor och verkar ha vapen av järn – vilket man naturligtvis inte hade på bronsåldern (därav namnet). Slutligen skriker det anakronism när Sauls gemål Ahinoam och döttrarna Merav och Mikal är närvarande på slagfältet. När man filmatiserar en bibelberättelse måste man lägga till dialog och fylla ut handlingen. Dock bör dessa tillägg, åtminstone enligt mig, stämma överens med både Bibelns berättarvärld och vad som är historiskt troligt. Jag har sålunda inget emot en dekadent Ish-Boshet (Andra Samuelsboken 2–4) som är närvarande redan i slaget mot amalekiterna (Första Samuelsboken 15). Jag har heller inga problem med att Jonatan framställs som en änkeman som räddar oskyldiga barn från ödelagda byar. Allt detta fungerar inom ramen för vad som är möjligt; det skapar samband och intresse.
- När det gäller definition tre lyckas House of David bättre. David är en gudfruktig och modig musiker som agerar i enlighet med den kristna traditionens David. Likt Jesus bär han till och med ett skadat får på sina axlar. Samuel är likaledes precis så rättrogen som man kan önska. Samtidigt kolliderar dessa beskrivningar ibland med definition ett. Problemet är att Bibelns porträtt av David är mindre odelat positivt än vad serien ger sken av. Den David som framträder i Samuelsböckerna är karismatisk, bildskön… och ofta hänsynslös. Honom finner jag inte i House of Davids endimensionella porträtt. Likaledes återfinns inte Bibelns fromma – men även besvikna och djupt mänskliga – Samuel i Amazons version. Interaktionen mellan Samuel och Saul, som i bibeltexten karaktäriseras av maktkamp och undertryckta känslor, är omvandlad till en platt scen som inte engagerar mig. Framställningen i Första Samuelsboken 15:32 väjer inte för att brutalt beskriva hur Samuel hugger ned den framstapplande krigsfången. House of David, däremot, som redan målat upp Agag som en blodsdrickande kannibal, får tittaren att ta parti för Samuel när han avrättar den väsande häxkungen. På dessa ställen förmedlar alltså serien en förenklad och tillrättalagd bild, där valen är lätta och självklara, gentemot vad det mångfacetterade bibelordet uttrycker.
[ De spelar David och Goljat i nya Hollywood-satsningen ]
Låt oss som avslutning diskutera House of David utifrån ett konstnärligt perspektiv: Är det en bra produktion? Nja. Dialogen är ofta styltad, karaktärerna saknar personlighet, skådespeleriet kunde vara bättre, ljussättningen gör att allt ser beige ut, kostymeringen verkar inte genomtänkt och så vidare. Jag tror tyvärr inte att House of David kommer att fascinera någon utanför kristna kretsar och utgör därför lite av en förlorad möjlighet att väcka intresse för Bibeln. Boken är bättre helt enkelt.
