Den finska filmen ”Orenda” rör sig kring de stora existentiella frågorna och för tankarna till filmskapare som Bergman och Tarkovskij. En bildmässigt bländande film, där det vackert meditativa förankras i en högst konkret och ganska brutal historia om svek och skuld.
Erbarme dich, mein Gott. Förbarma dig, min Gud.
När Pirjo Honkasalo, en av Finlands mest hyllade regissörer, gör sin första spelfilm på över ett decennium väljer hon att rama in berättelsen med de välkända tonerna och orden från Bachs ”Matteuspassionen”. Och vad kan passa bättre än detta kyrie, detta rop till Gud, i en berättelse som brottas med de stora livsfrågorna om skuld, förlåtelse, nåd, försoning, kärlek, tro och tvivel, liv och död.
”Orenda” är en vacker, poetisk och fängslande film där berättelsen sakta rullas upp och förstärks av drömmar och symboliskt laddade scener från den storslagna skärgårdsnatur där det mesta utspelar sig. Sättet att bildmässigt gestalta de existentiella frågorna, liksom musikaliteten i berättandet, för tankarna till filmskapare som Ingmar Bergman, Andrej Tarkovskij och Terence Malik.
Prövande, tänkvärda samtal om livet, tron och kyrkan
— Magnus Sundell, recensent
Finlands hetaste skådespelare
Mezzosopranen Nora anländer till en ensligt belägen ö för att söka upp den gamla prästen Natalia, som besviken på kyrkan och alltmer gripen av mystiken dragit sig undan för att leva ett enkelt liv i samklang med naturen, i kontakt med ”orenda” – den gudomliga livskraft som genomsyrar allt.
Hon bor i en fyrvaktarbostad tillsammans med en föräldralös pojke hon tagit sig an. Pojken (vars namn aldrig nämns) framstår närmast som Natalias vägledare och beskyddare. Nora är nybliven änka efter sin makes självmord och är där för att framföra hans sista önskan: att bli begravd på just denna ö och av Natalia. Efter hand förstår vi att de båda kvinnorna har mer gemensamt och vet mer om varandra än de först ger intryck av.
Det må vara att ”Orenda” försöker greppa över lite väl mycket och att de olika spåren ibland löper mer parallellt än sammanflätas, men den drabbar och berör mig. Det vackert meditativa och konstfulla förankras i en högst konkret och ganska brutal historia om svek och övergivenhet.
Alma Pöysti är Finlands just nu kanske hetaste skådespelare, och gör här som Nora ännu en stark rollprestation. Pirkko Saisio, som spelar Natalia, har skrivit filmens manus. Hon är etablerad och välrenommerad författare, men gör här en imponerande skådespelardebut och känns självklar i rollen som den kraftfulla men vilsna prästen: ”Jag passar inte in längre. Varken till höger eller vänster. Inte i kyrkan, inte bland ateister. Inte i en kärleksrelation, inte ensam. Ingenstans.”
[ Så bra är nya Bob Dylan-filmen ]
Förunderliga samtal
Filmen är bildmässigt bländande men även orden har en central betydelse. Här finns en rad spännande samtal mellan Natalia och Nora – och en rad mer eller mindre förunderliga samtal med pojken, kännetecknade av lekens övertygande allvar. När Natalia blir kallad till biskopen efter att ha anmälts för att i sitt griftetal använt ordet Gudsmodern och citerat den kristne mystikern Mäster Eckhart, leder det också till prövande, tänkvärda samtal om livet, tron och kyrkan. Skulden är det tunga nav filmen cirkulerar kring, men nåden den lättnad den bromsar in i.
”Orenda” är en rik film, här finns mycket att upptäcka. För mig blev en kort ordväxling i filmens början något av en nyckel till berättelsen:
Natalia och pojken studerar en slända som kämpar sig ur sin puppa, sin rustning, och vecklar ut vingarna för första gången. ”Det är kanske skönt att leva i en rustning”, säger pojken. ”Eller inte”, säger Natalia.
[ Fler artiklar om aktuella filmer ]
---
Orenda
Regi: Pirjo Honkasalo.
Manus: Pirkko Saisio.
Genre: Drama.
Medverkande: Alma Pöysti, Pirkko Saisio, Luca Leino med flera.
Biopremiär: 25 april.
Betyg: 4 av 5.
---
