Är det alls rätt att be för det egna lagets seger?

Som ung spelade den katolska prästen Fredrik Heiding fotboll i Hammarby. I dag är han en hängiven supporter, och aktuell med boken Fotboll och Gud – en jesuits guide till Hammarby. Dagens Erik Helmerson, själv ett AIK-fan, har läst.

Om två fotbollslag ska mötas, de består av exakt lika goda kristna och båda ber om seger – hur ska Gud göra då? Vid oavgjort blir ju båda missnöjda.

Denna djupa teologiska fråga förekom i min gamla konfirmationshandledning, sommaren 1981. Den bär jag med mig varenda gång mitt eget lag, AIK, är i trångmål – oroande ofta – och jag vill be för dem. Varför skulle Gud hjälpa just AIK, tänker jag. Fotboll är ett äkta nollsummespel: Min vinst är den andras förlust. Om vi klarar oss kvar i serien är det på bekostnad av laget som åker ur. Är jag en god kristen som ber om framgång under sådana premisser?

En som grävt djupare i dessa frågor än de flesta är jesuitpater Fredrik Heiding, författare till nya boken Fotboll och Gud – en jesuits guide till Hammarby (Veritas förlag). Ovanligt lämpad är han också, med en bakgrund som lovande ungdomsspelare i Hammarby.

”Av alla oviktiga saker är fotboll den viktigaste”, citerar Heiding påve Johannes Paulus II. Och så central är fotbollen i en del människors liv att de följer sina klubbar i döden. Lag som Ajax har egna supporterplatser på lokala kyrkogårdar, och FC Barcelona har gått så långt att man under pågående ombyggnad nu ordnar plats för 26 600 urnor i klubbens egen katedral, stadion Camp Nou.

Med en kombination av filosofisk och essäistisk prosa målar Fredrik Heiding upp en fin bild av de många beröringspunkterna mellan fotboll och religion: extasen, grupptillhörigheten, ritualerna, ikonerna, ”dyrkan” som ibland kan slå över i fanatism. De sällsynta momenten i spelet, uppmärksamt skildrade av Heiding, där man som åskådare kan undra om det inte finns något övernaturligt över djupledspassningar eller drömmål.

Några gånger önskar man att pater Heiding grävt ännu djupare. Det finns klara motsättningar mellan att vara supporter och kristen. Svenska läktare, särskilt i storstäderna, är ingen söndagsskola. Hur ska man agera när bänkgrannen brister ut i en hatisk tirad mot domare eller motståndarmålvakt, hur tänka när den egna klacken sjunger sexistiska ramsor, hur hantera sin egen kompromisslösa segervilja – och den skadeglädje som följer med, den rena fröjden när rivalen förlorar en match i toppstriden?

I en intervju med Hammarbyspelaren Nashir Besara frågar Heiding om den svenska fotbollens och supporterkulturens baksidor. Besara säger sig aldrig ha upplevt dem: ”När man kollar på våra fans, som alla säger är Sveriges bästa fans, ser man mycket kärlek.”

Problemet är att spelarna sitter i ett slags Stockholmssyndrom med supportrarna. Man kritiserar inte sina fans, punkt. Ett kritiskt citat kan räcka för att denna kärlek ska slå över i hat och spelarens situation i klubben bli omöjlig.

Som ”vanlig” supporter sitter man också i knät på de hårdföra elementen i den egna klacken, män med gediget våldskapital. Hur förhålla sig till dem som präst, som kristen?

Så är det alls rätt att be för det egna lagets seger? Är det ”meningsfullt”, för att citera Fredrik Heiding? Griper Gud in och ser till att min favoritforward räcker fram tån och petar bollen över mållinjen, strax efter att den helige Ande pustat motståndarens skott i ribban?

Nej, resonerar Heiding: ”Om Gud skulle favorisera det ena laget, skulle Gud som en konsekvens av detta vara obarmhärtig mot det andra. […] Men Gud kan använda både vinst och förlust, med- och motgångar, för att leda människor till sig.”

Jag ska minnas detta nästa gång AIK släpper in ett orättvist turmål mot Hammarby. Jag ska försöka trösta mig med att Fredrik Heiding blev lite gladare, och jag själv kanske lite mer kristen.

Prästen Moni Höglund på plats vid fotbolls-EM: ”Otroligt!”