Pastorn Robert Eriksson har gett upp försöken att förändra sig själv och hittat en mer framkomlig väg. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han hur.
Det senaste året har Robert Eriksson känt sig modigare än tidigare. Men det handlar inte om att han har bestigit berg eller hoppat fallskärm. I stället är det i de vardagliga samtalen med vänner som han vågat något nytt: att dela med sig av sina rädslor och sin sorg.
– Jag har känt, rent fysiskt, hur en del skam har släppt greppet och att jag kunnat andas lättare. Det är som att livet blivit mer verkligt, berättar han.
Att erkänna sin sorg – stort som smått – och sedan uppleva hur en ny tacksamhet kan växa fram är ett tema som Robert Eriksson har utforskat de senaste åren. Nu har han sammanfattat sina tankar i boken Leva eller överleva – om konsten att släppa taget (Libris). I boken utgår Robert Eriksson från fastan och påskens berättelser om att gå från död till liv, som ett mönster för en livsförändring här och nu.
– Vi lever, särskilt nu, i en värld som innebär så mycket oförklarligt lidande. Samtidigt är min erfarenhet att sorg kan öppna för en djupare glädje, säger han.
[ Robert Eriksson - pastorn som predikar med popmusik ]
När Robert Eriksson talar om sorg menar han inte depression eller den typen av sorg som behöver vård, utan en mer allmän sorg som vi alla delar.
– Jag ser sorg som en sund reaktion på att vi inte har fått vara dem vi är skapade till att vara. Till exempel kan människor ha sagt till oss att vi är det vi gör. Ju äldre vi blir, desto svårare är det att inse vilka vi är på djupet, eftersom vi byggt upp vår identitet kring vad andra har sagt att vi är. I de lägena är det lättare att fly, än att konfronteras med det som skadat och sårat oss.
Ibland kan jag känna att jag inte riktigt har rätt att sörja eftersom det finns så många som har det värre.
– Ja, det finns många som känner skuld över att vara privilegierad, men när vi vågar gå in i sorgen, växer kärleken inom oss. Jesus säger “saliga de som sörjer” och att “sanningen ska göra er fria.” Om vi undviker sorgen, undviker vi sanningen, och i förlängningen också Gud, eftersom Gud bor i sanningen.
Men finns det inte en risk att den typen av sorgebearbetning blir inåtvänd, ja till och med självupptagen?
– Nej, det är tvärtom. När vi blir varsamma med oss själva blir vi också varsamma med varandra, och med vår värld.
– Sorgebearbetning är egentligen egoreducering.
Hur då?
– Munken och författaren Thomas Merton talar om sann och falsk identitet. Under första halvan av livet kan det vara nödvändigt att bygga en karriär och visa att man kan och är kapabel, medan andra halvan handlar om att montera ned den där falska identiteten och våga landa i den sanna – den som jag alltid varit: Guds avbild, älskad av Gud.
När vi blir varsamma med oss själva, blir vi också varsamma med varandra.
— Robert Eriksson
Robert Eriksson är 43 år och befinner sig själv snart på den andra halvan. Bland sina vänner ser han att det här är en tid då man ifrågasätter livsval och grämer sig över drömmarna som inte gått i uppfyllelse.
– Det kan handla om att man inte riktigt kan släppa den där proffskarriären som aldrig blev av, trots att man egentligen har ett bra liv med mycket att vara tacksam för.
– Där tror jag att man måste våga släppa taget om drömmarna. Man får sörja det som inte blev, men för att något nytt ska växa fram, kan något annat behöva dö. Där finns en parallell till det kristna påskbudskapet.
Är inte drömmarna en stor del av vilka vi är?
– Jo, det kan vara jättebra att ha en dröm, men när den blir så viktig att den nästan blir ångestfylld och man tänker “tänk om jag missar det här”, då måste man överlämna det till Gud och säga: “ske din vilja.”
Vad har du behövt släppa taget om?
– För mig har det handlat om att växa upp i en viss kristen miljö och se på Bibeln och Gud på ett visst sätt. I tonåren upplevde jag Gud på ett intensivt känslomässigt sätt och jag ville gå uppåt och framåt på en sorts andlighetsstege. Vi vill gärna nagla fast vilka vi själva är och vem Gud är, men det går inte. Genom livet har jag fått revidera min gudsbild och min syn på tron.
– Något annat jag har behövt släppa taget om är viljan att kontrollera omständigheter och människor. Att vara chef nästan hela mitt yrkesliv har präglat mig och gjort mig van att sätta agendan. Men det leder inte alltid till ett mer kärleksfullt och konstruktivt liv, har jag märkt.
[ Springsteens resa tände tron för pastorn Robert Eriksson ]
Robert Eriksson tror att vägen vidare stavas ärlighet och överlåtelse. Att vila från ambitionen att förändra sig själv och låta Gud göra jobbet.
– Vi utvecklas hela tiden, men poängen är inte att bli klar utan att leva i en relation till Gud och sig själv och se vad som händer. Vi måste släppa greppet om utfall och resultat. Jag tror inte längre på att vi kan förbättra våra liv, men vi kan leva våra liv ärligt och se vad Gud vill göra i och genom oss.
---
Fakta: Robert Eriksson
Ålder: 43 år.
Familj: Gift med Lottie och tillsammans har de dottern Liv, 8 år.
Bor: Sävedalen.
Gör: Pastor & föreståndare i Betlehemskyrkan, Göteborg. Författare och musiker.
Aktuell: Med boken “Leva eller överleva – om konsten att släppa taget” (Libris)
---
