Titel: Att åldras på andlig väg
Författare: Piet van Breemen SJ
Förlag: Veritas (119 sidor)
Genre: Livskunskap/Teologi
Det publiceras allt fler böcker om konsten att åldras. Vilket inte är så konstigt; marknaden växer när antalet äldre blir allt fler. Och de äldre allt piggare. Och läser gör de, om inte av födsel så i varje fall av ohejdad vana.
De flesta böcker i genren innehåller ungefär likartade tips om konsten att åldras. Råd om motion och hälsa, om mental anpassning till livet efter yrkeslivet, om vikten av att hitta meningsfulla sysselsättningar och vara socialt aktiv också på ålders höst.
Bra så.
[ Konsten att älska sina rynkor ]
En del av detta allmängods finns också i Piet van Breemens bok “Att åldras på andlig väg”. Men som titeln säger tillför denne jesuitpräst en extra dimension. Eller extra och extra; här utgör just det andliga själva huvudspåret.
Mycket av den visdom som författaren förmedlar är förvisso nyttig för alla seniorer, oavsett tro och livsåskådning. Men hans ärende är tydligt. Det är det andliga livets mogna höstfrukter han vill hjälpa läsaren att skörda. Och det är när han öser ur Bibelns och den kristna erfarenhetens källor som texten glöder och värmer.
Att författarens perspektiv avviker från det vanliga märks inte minst när han talar om konsten att ta emot hjälp utan att känna sig som en börda för omgivningen. Den som är i behov av hjälp är i själva verket en gåva till gemenskapen. Det är nämligen inte bara de friska som gör något för de sjuka; de sjuka gör också något för det friska. Det händer något gott med den som har omsorg om sin medmänniska. Så resonerar författaren.
Piet van Breemen är realistisk i sin syn på åldrandets fysiska nedbrytningsprocess – och samtidigt är hans bok full av hopp. Ett hopp som inte slocknar med döden. “Vårt liv är inte en tom cirkelrörelse, utan inriktat mot en fullhet som vi över huvud taget inte kan föreställa oss.”
Så skriver den som betraktar livet – inklusive åldrandet – ur evangeliets perspektiv.