Titel: Mina armar hade sträckt ut sig så att jag höll alla i händerna och gick över vägen – En berättelse om min mormor Fruma Don
Författare: Eva Grossman
Genre: Biografi
Läkaren och författaren Eva Grossman hittar en sliten anteckningsbok med pärm av vaxduk bland sin fars efterlämnade dokument. I den hade hennes mormor, Fruma Don, på jiddisch beskrivit familjens fasor under andra världskriget samt befrielsen och ankomsten till Sverige. Anteckningarna blir utgångspunkten till en mycket stark och välskriven berättelse om hur fruktansvärt nazismen drabbade den judiska familjen Don. Det går inte att värja sig för den smärta som skildringen i sin helhet och de många direkta citaten från Frumas anteckningar i synnerhet förmedlar.
Familjen Don levde i Vilnius judiska kvarter. I staden fanns före kriget cirka 60 000 judar, 110 synagogor och 40 rabbiner. Fruma, hennes man Mendl och deras fem döttrar levde ett gott liv där. Allt slogs sönder när kriget kom till Litauen. Boken skildrar först flykten ungan pogromerna i Vilnius, sedan livet i olika koncentrationsläger med uppsplittring av familjen, tre familjemedlemmars död och slutligen åren i Sverige efter kriget.
Som läsare dras jag in i den verklighet av ofattbar ondska som jag hört och läst om så många gånger men som nu, genom de direkta och oförställda vittnesbörden, gastkramar mig. Det som kanske gör att man orkar läsa vidare är det mod och den obändiga livsvilja som Fruma och hennes familjemedlemmar tycks besitta mitt i skräcken och nöden.
Författaren ville “få det på pränt” – all den kunskap och insikt som vuxit fram från Frumas episodiska berättelser, den egna forskningen och hennes samtal med sina mostrar som överlevt kriget. Hon har skapat ett dokument av stor betydelse i en tid då ögonvittnens vittnesbörd om nazismens illgärningar mot det judiska folket blir allt glesare.
Eva Grossmans bok om sin mormor Fruma och hennes familjs liv lägger man inte ifrån sig lättvindigt. Man måste bära den med sig.
[ Eva Grossman delar sin mormors berättelse från Förintelsen ]
