Sigfrid Deminger är skarp när han kritiserar frikyrkan. Har han rätt i sin kritik? frågar sig Birger Thureson som har läst Demingers samlade texter.
Titel: Med bävan och förundran: angelägna texter från mitt liv
Författare: Sigfrid Deminger
Förlag: Libris (360 sidor)
Genre: Teologi
Se upp så att saltet inte mister sin kraft, manade Jesus sina efterföljare. Det kunde vara en sammanfattande rubrik över texterna i boken “Med bävan och förundran”.
Det är mycket Deminger upprörs över. I samhället, och i den kristna världen, speciellt den frikyrkliga. Dumhet. Inskränkthet. Narcissism. Brist på empati. Usel teologi. Med mera.
Texterna är sorterade i sex tematiska block med anknytning till författarens yrkesmässiga erfarenheter och skiftande uppdrag.
Han har varit rektor för Örebro missionsskola, pastor i Betlehemskyrkan i Göteborg, politiker i Folkpartiet/Liberalerna, generalsekreterare för Svenska missionsrådet, rådgivare på Sida. Ja, och så har han doktorerat på metodistmissionären Stanley Jones. Jag anar att avhandlingens titel “Evangelist på indiska villkor” säger något även om Demingers inställning till tro och samhälle. De hänger ihop.
Längs sin livsväg har Deminger producerat debattartiklar och insändare, föredrag och föreläsningar, tal, predikningar, brev i angelägna ärenden till makthavare och beslutsfattare. Ur floden av arkiverade texter har han nu fiskat upp det han tycker håller i nuet och bär mot framtiden.
Där finns genomtänkta argument som riktar sin udd mot vår tids antidemokratiska tendenser, högerextremism, rasism, antisemitism och inskränkt nationalism. “Det är inte föraktet för andra som är svenskt. Det är humaniteten”, heter det i en av många träffande formulering – Deminger är en mycket god stilist.
[ Sigrid Deminger: Frikyrkan finns inte ]
Han kritiserar också ett tillväxttänkande som bara handlar om siffror och som struntar i sociala och kulturella faktorer. Bibelns berättelser och Jesu undervisning ligger som en grundton i framställningen. Deminger är, säger han själv, i första hand predikant.
En artikel i Dagen den 3 februari 2012 med rubriken “Frikyrkligheten bar inte hela vägen” väckte stort uppseende och rullade i gång en het debatt. Där hävdade Deminger att frikyrkligheten mer eller mindre gjort sitt som självständig aktör och bör söka ett närmare samarbete med Svenska kyrkan. Dagens frikyrkofolk spelar inte den reformerande roll som folkväckelsen gjorde på 1800-talet, när den banade väg för demokratin i vårt land. Inte på långa vägar.
Amerikanska influenser och moderna underhållningskoncept har förytligat gudstjänstlivet. Läsningen av bibeltexter försummas, predikstolen har ersatts av en estrad för uppträdanden, gudstjänstbesökarna har förvandlats till en konsumerande publik, menar Deminger.
Denna salta bit från hans skafferi finns förstås med i boken. Och andra texter spinner kring samma tema.
[ Fredrik Lindé: Jag skämdes över att vara frikyrklig ]
Det är tänkvärda texter. Rent av ett väckelserop. En del spretar som det lätt gör i sådant som skrivits vid olika tillfällen och för olika adressater. Deminger prisar folkväckelsens öppenhet för internationella influenser, nya sånger och nya mötesformer. I andra texter kritiserar han de moderna frikyrkorna för samma sak.
Men förtunningen, bristen på vördnad inför det heliga, historielösheten … visst finns tendenserna på sina håll i vår tids frikyrklighet.
Här och var i boken har andra författare inbjudits att kommentera Sigfrid Demingers text. En tröst finner jag i teologen Åsa Molins läsarinlägg: “Varmfronter och kallfronter kommer och går, men till slut är det ändå Guds Andes vind som rår.”
Så kanske ändå frikyrkligheten har en framtid.
