Teologen Patrik Hagman gör ingen hemlighet av att han är individualist. Ändå skriver han nästan alltid om gemenskap. I sin nya bok förklarar han varför “jaget” inte är ett individuellt projekt, utan något som växer fram i relation till andra. Dagens Malina Abrahamsson har mött honom.
Patrik Hagman har stigit upp i ottan och tagit tåget från Vadstena för att ha en mötesdag i Stockholm. Han har bara bott i Sverige sedan i somras. “Finland har bättre ordning men Sverige är trevligare”, är hans refräng när någon frågar hur han trivs med sitt nya liv. Hans fru Emma Audas är pilgrimspräst i Vadstena, själv jobbar han för Svenska kyrkan med att skapa en utbildning för unga opinionsskribenter. Och så skriver han böcker. Nu är han aktuell med boken Skapad skapare (Spricka förlag) där han sammanfört tidigare publicerade essäer till en bok. När han inledde den processen fick han en insikt.
– Jag har aldrig tänkt på att jag är intresserad av kristen människosyn, men jag märkte att den frågan hela tiden återkom i mina texter: Vad är givet och vad är föränderligt?
– Vår kultur är fixerad vid frågan “vem är jag?” och jag har en stark intuition att det är här den kristna teologin verkligen har något intressant att säga. Om Gud har skapat mig behöver jag inte skapa mig själv. Allt det jag är, är givet mig. Min uppgift är inte att renodla eller formulera vem jag är, utan att vända mig utåt och använda de gåvor jag fått. I stället för att fråga “vem är jag?” borde vi fråga “var är mitt sammanhang?”. Det är där, i ett nätverk av relationer som bär oss, som vi kan hitta vägledning för de val vi måste göra.
Men är det inte en kristen praktik att också vända sig inåt?
– Jo, men kristen självkännedom har mycket lite att göra med att klura ut vilka egenskaper man möjligen besitter. När kristna vänder sig inåt handlar det inte om att upptäcka sig själv, utan att upptäcka vad i oss själva som hindrar oss i vår kärlek till nästan och till Gud.
[ Patrik Hagman: Min tro bar i sorgen efter frun och sonen ]
Patrik Hagman har aldrig själv funderat särskilt mycket på vem han är. Han säger att han “inte har något rikt inre liv” och att hans tänkande snarare är problemorienterat: Vi har ett bekymmer kring den här frågan. Hur ska vi tänka bättre kring den?
Problemet som Patrik Hagman vill adressera den här gången är alltså vår människosyn. I den frågan ryms frågor om teknologi, kön och kyrkan – tre huvudteman i boken. När han förklarar varför frågan om jaget blivit så akut i vår tid hänvisar han till historiebeskrivningen som den kanadensiska filosofen Charles Taylor gör.
I stället för att fråga “vem är jag?” borde vi fråga “var är mitt sammanhang?”
— Patrik Hagman
– Före 1960-talet hade människor plikten som grund för sitt liv: Männen drog ut i andra världskriget och gjorde sin plikt, men på 1960-talet svängde detta och det blev viktigare att vara autentisk mot sig själv. Det typiska uttrycket för det var motståndet mot Vietnamkriget. Man frågade: Varför ska jag dit och slåss? Tidigare ställdes inte ens den frågan.
[ Teologpar flyttar till Sverige för nya tjänster ]
Nu har ytterligare 60 år passerat. Viljan att leva i samklang med sitt innersta jag, har blivit en grundföreställning för nutidsmänniskan, menar Hagman. Reklamens budskap om att designa sitt eget liv och köpa de prylar som harmonierar med den egna personligheten förstärks av sociala medier där man försöker skapa bilden av sig själv. Vissa menar att detta innebär en större frihet, men Patrik Hagman håller inte med.
– De nya teknologierna förändrar oss som människor. Vi växlar in eviga värden som sanning, godhet och skönhet mot användarvänlighet och snabbhet och låter självmant teknikföretagen styra oss. Dessutom utvärderar vi hela tiden varandra, vilket leder till att vi börjar se oss själva utifrån och därmed vill prestera det som ger status.
I stället för att skicka sina anställda på kurser i hur de ska bli bättre på sociala medier borde de hjälpa människor att lösgöra sig från sina sociala medier-bubblor.
— Patrik Hagman
– Jag märker det också på teologistudenterna. De bedömer undervisningen utifrån frågan: Vem blir jag om jag bejakar det som sägs?. Det gör att alla frågor blir så personligt laddade att man inte vågar provtänka, vilket slår knut på diskussionen i många viktiga frågor. Så var det inte när jag själv var student, säger Patrik Hagman och tillägger att han börjar låta som en gammal gubbe.
Han har svårt att hitta någonting positivt med vårt sociala medier-landskap och tycker att kyrkan är aningslös i sitt sätt att haka på tekniktrender. Han säger det inte för att vara en bakåtsträvare, utan för att han tror att kyrkan kan vara någonting annat – ett svar på människans längtan efter samhörighet, en plats som överbryggar de gränser som samhället sätter upp och en motvikt till hetsen att göra sig själv till ett varumärke.
– Kyrkan är fruktansvärt naiv i denna fråga. I stället för att skicka sina anställda på kurser i hur de ska bli bättre på sociala medier borde de hjälpa människor att lösgöra sig från sina sociala-medier-bubblor. Kyrkans uppgift är att vara en gemenskap som åtminstone lite visar på hur livet i Guds rike kan se ut, säger han.
Patrik Hagman växte upp i Baptistkyrkan i Vasa och är i dag medlem i Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby. På både ställena har han funnit en välkomnande gemenskap där han kan växa. Han berättar att han i 20-års åldern brukade raljera över att städdagen verkade vara största högtiden i hemförsamlingen, men i dag ser han annorlunda på saken.
– Under städdagen hade alla en uppgift. Vi tonåringar fick alltid torka dammet från den jättestora ljuskronan i kyrksalen medan några gubbar höll i stegen. Alla behövdes! Då tyckte jag inte att städning var tillräckligt andligt, men nu inser jag det att det faktiskt var det.
– Kanske är det just i ansträngningen som våra liv blir meningsfulla? När vi gör något viktigt med och för varandra, faller också frågan om det egna jaget på plats.
Du skriver och pratar mycket om gemenskap, men visst är du själv individualist?
– Ja, det är ingen hemlighet. Jag har svårt för det sociala. Teologin handlar ju till viss del om att bearbeta sina egna svårigheter. Men nu har jag gått med i en kör i Vadstena i alla fall, det är alltid något, ler Patrik Hagman.
[ Patrik Hagman: På Bjärka-Säby förenas olika traditioner av andligt liv ]
---
Patrik Hagman
Ålder: 45 år.
Familj: Gift med prästen Emma Audas.
Bor: Vadstena.
Gör: Docent i politisk teologi vid Åbo akademi. Jobbar för Svenska kyrkan med att skapa en utbildning för unga opinionsskribenter, skriver böcker, poddar med Joel Halldorf i Läsarpodden.
Aktuell: Med boken Skapad skapare (Spricka förlag)
---
