Titel: Humorterapi – Det är inte förbjudet att le
Författare: Knut Olaf Frikstad och Sten Sörensen
Förlag: Sjöbergs Förlag (166 sidor)
Det där med humor är som alla vet en allvarlig sak. Därför är humorister ofta allvarliga människor som använder humorn som redskap för att kommunicera det man anser viktigt.
Frågan är om detta gäller de två norska pastorer som samlat skojfriska historier i den bok som nu utges i svensk översättning. Det handlar alltså i första hand om “norskhistorier” och detta är ju ett område där det råder ett harmlöst “krig” mellan Norge och Sverige. I boken finns några exempel på svenska historier som förmodligen uppfattas som roligare i Norge.
[ Jesuitpater Fredrik Heiding: Religion ska vara roligt ]
Enligt förlagsreklamen bjuder boken på “många härliga skratt från olika håll: kyrka församlingsliv, barnamun och arbetsliv.” Själv tycker jag bokens innehåll mer bjuder på lite försiktiga leenden än högljudda skratt. Berättelserna utstrålar en vänlig syn på människors löjlighet vilket förstås beror på författarnas yrke och att miljön ofta är församlingsliv. Det innebär en viss begränsning. Men en del sticker ut, åtminstone lite. Eller vad sägs om följande: “Lisa fem år, är hos läkaren för att bli vaccinerad. Vilken arm vill du att jag ska sticka nålen i? frågade läkaren vänligt. Helst i mammas, svarade Lisa gråtande.”
De bästa historierna kommer självfallet från barnamun. Barn har ju en sällsam förmåga att vara naturligt roliga när de betraktar sina hem- och kyrkomiljöer, inte minst när de “analyserar” äldre människors sätt att vara och tala. Bara ett exempel: “De två småttingarna traskade hem från skolan och pratade om allt möjligt när den ene utbrast: Vet du vad jag tycker är konstigt? Nej … jo varje gång mamma känner sig trött så blir det jag som måste lägga mig.”
Vilka ska läsa? Ja en viktig målgrupp är nog faktiskt pastorer, föreläsare och liknande som behöver få positiv respons från sin publik. Dessutom pensionärer som vill minnas när barnen var små och livet var annorlunda.
