New York-pastorn Timothy Kellers uppföljare till “Varför ska jag tro på Gud?” finns nu på svenska. Dagens recensent Birger Thureson läser “Hur ska vi förstå Gud?” och önskar att han fått läsa den i sin tidiga ungdom.
Titel: Hur ska vi förstå Gud? En inbjudan till skeptiker
Författare: Timothy Keller, översättning Mats Wall.
Förlag: Apologia (392 sidor)
Genre: Teologi
Den kristna gudstron har försvarats på olika sätt genom tiderna. Med våld. Med diskriminering av dem som inte delat tron. Med andra metoder baserade på makt – ofta i kombination med vilsegången teologi. “Stick ditt svärd i skidan”, sa Jesus till den desorienterade lärjunge som missuppfattat gudsrikets byggnadsbeskrivning, där den utgivande kärleken är en bärande balk.
Vanligast i mer civiliserade sammanhang är förstås att tron försvaras med argument. Också det kan ske på olika vis. Det kan göras utifrån en tvärsäker attityd, där viljan att platta till meningsmotståndaren kortsluter all kommunikation.
Men det existerar också lärda, lågmälda och trygga apologeter som Timothy Keller, teolog och pastor i New York. Tack gode Gud för att han finns, och skriver böcker! Och att han inte behöver höja rösten i brist på argument.
I boken Hur ska vi förstå Gud? En inbjudan till skeptiker jämförs “den kristna gudstrons övertygelser och påståenden med sekularismens övertygelser och påståenden”, som författaren själv presenterar saken. Formuleringen anger det jag uppfattar som framställningens röda tråd; kristen tro saknar inte förnuftsskäl, och sekularismen grundas också på tro.
Utefter den tråden löper reflekterande resonemang som bygger på den bibliska berättelsen och den kristna erfarenheten. Inte bara den kristna förresten, utan den mänskliga erfarenheten. Timothy Keller navigerar hemvant bland filosofer, teologer och författare, skeptiker såväl som troende. Hela tiden utan att komma ur kurs.
[ Är Apologia ett identitetspolitiskt högerprojekt? ]
Tron står inte i vägen för intellektuell redbarhet. Men vissa klargöranden behövs kanske för att man ska upptäcka tron? Så uppfattar jag författarens ambition att bena upp och precisera. Vi talar ofta förbi varandra genom att lägga olika betydelser i begreppen, menar Keller. Därför behövs ett visst röjningsarbete, så att inte missförstånd skymmer sikten och hindrar att vi upptäcker trons rimlighet.
Boken tar upp viktiga frågor om identitet, om längtan, om hopp, om moral, om allt det där som hör ihop med att vara människa. Trovärdigt argumenterar författaren för att gudstron hjälper människan till en sammanhållen bild av tillvaron och därmed skänker mening åt hennes erfarenheter.
Han lyckas göra den kristna gudstron relevant för vår samtid, utan att saltet mister sin sälta.
Ett högintressant kapitel handlar om rättvisa och mänskliga rättigheter. Postmodernismen erkänner ingen allmängiltig sanning. Den riskerar därmed att bli ett redskap för förtryck, menar författaren. “Om det inte finns någon sanning, på vilken grund kan de svaga säga till de starka att de går fel?” frågar han retoriskt. Och befogat.
Här, som i princip överallt annars, lyckas han göra den kristna gudstron relevant för vår samtid, utan att saltet mister sin sälta.
För att knyta ihop säcken: Är det verkligen rimligt för en modern människa att tro på Gud? Timothy Keller darrar inte på manschetten när han svarar ja på den frågan. Men han intar samtidigt en ödmjuk attityd. Varken kristen gudstro eller sekularitet går att slutgiltigt bevisa.
Ställda bredvid varandra vinner ändå den kristna gudstron rimlighetspriset. Den kan bäst tolka tillvarons mysterier och den mänskliga erfarenheten, menar han.
När jag lägger ihop boken är det egentligen bara en sak jag är besviken på, och det är att jag inte fick läsa den – eller något liknande – i min tidiga ungdom. Det skulle ha besparat mig en del missförstånd och förebyggt en del oförstånd.
[ Svik inte ungdomarna: Tro och vetenskap går att förena ]
