Titel: Den inkarnerade kärleken – tankar om diakoni
Författare: Marie Bernéli
Förlag: Artos (149 sidor)
Genre: Vägledning
I veckan när recensionen för boken Den inkarnerade kärleken, tankar om diakoni skrivs, läser jag debattartikeln i Kyrkans tidning (24 augusti 2022) som ställer frågan; Är Svenska kyrkan nu är redo att välja en diakon som biskop? Bernélis bok om diakoni är inte ett inlägg specifikt i det samtalet. Men i bakgrunden för debattörernas text finns de frågor som är fokus i Berénelis bok. Vad definierar kyrkans diakoni och vilka kompetenser och kunskapskrav behövs för den som ska utöva uppdraget?
Boken inleder med en tillbakablick som visar på diakonins historiskt skiftande framväxt, vilket ger ljus över en sorts kvardröjande otydlighet för vad som är diakonins ärende i dag. Bernéli förankrar samtalet om diakoni i ett engagerande avsnitt om sakramental kyrkosyn, där diakonin blir ett tecken på Guds fortsatta närvaro i världen. Vilket i sin tur ger en definition för diakonin som tar sin utgångspunkt först och främst i Kristus och därefter i behoven.
Avsnitten om vigningslöften och uppdrag belyses kunnigt och även om boken tappar lite fart här så utgör sidorna en grund till bokens viktiga avslutande delar. Här lyfter Bernéli behovet av en samlad grundutbildning för diakoner med bas i teologi, religionspsykologi, själavård, diakoni och missionsvetenskap. Vad skulle inte det kunna betyda för ett tydligt diakonalt ledarskap och för den profetiska diakoni som Bernéli så engagerat och inspirerande lyfter fram?
[ Diakonen Eva Ernman: Jag tror att Gud gav mig denna uppgift ]
