Teologen John Swinton gör ett lovvärt försök att på djupet förstå människor med “psykiska hälsoutmaningar” i en andlig kontext. För sin bok har han intervjuat åtskilliga kristna som kämpar med depression, schizofreni och bipolär sjukdom.
Titel: Möta Jesus i stormen – om livet som kristen med psykiska hälsoutmaningar
Författare: John Swinton
Förlag: Spricka förlag (329 sidor)
Genre: Psykologi/psykiatri/teologi
Psykisk ohälsa är som bekant något väldigt komplext. Sällan har jag känt risken för dikeskörning mellan olika ställningstaganden så tydligt som under den här läsningen. Att göra ämnet och boken rättvisa är förenat med ett ögonblickligt krav på något slags reservation.
Men författaren balanserar bra i det svårnavigerade landskapet. John Swintons professur vid Aberdeens universitet i Skottland gäller praktisk teologi med inriktning på teologi och funktionsnedsättning. Han har dessutom under många år arbetat som sjuksköterska, bland annat inom psykiatrin.
Möta Jesus i stormen bygger till stor del på så kallade kvalitativa forskningsintervjuer som Swinton under två års tid gjort med kristna människor som lever med svår depression, schizofreni och bipolär sjukdom. Genom att göra intervjuerna ville han sätta fingret på det komplexa i hur deltagarna själva upplever sin psykiska hälsa, i stället för att lyfta fram hur den kan tolkas av andra mot bakgrund av en viss diagnos. Swinton ville även få insikt i hur de svarandes (icke-konventionella) psykiska hälsoupplevelser påverkar såväl deras Gudsrelation som hur de praktiserar sin tro.
En återkommande tanke gäller “tunna” och “tjocka” beskrivningar av psykisk ohälsa/hälsa och andlighet. Statistiska uppgifter behöver kompletteras med personliga berättelser för att beskrivningen ska bli tjock. Andlighet blir på liknande sätt tunn om den bara beskrivs i termer av psykologisk nytta och inte exempelvis innehåller djupa Gudsmöten och erfarenheter av att be.
Halvvägs in i boken kommer avsnittet jag ser som mest intressant, det om att “höra röster”. Det är även här, med utgångspunkt i upplevelser av schizofreni, som balansgången jag tidigare nämnt blir som svårast. Naturligtvis diskuteras fenomenet utifrån den oro och det lidande det kan skapa för en person, men även i jämförande perspektiv; “rösthörande” tenderar att se olika ut i kulturer med olika föreställningsvärldar. Och hur hade vissa starka tilltal i Bibeln uppfattats och beskrivits om de ägt rum i dag? Samtidigt, kan vi missa något viktigt om vi för snabbt ger det en diagnos?
Det finns en fara med förklaringar som är reducerande, menar författaren. Till exempel nämner han biologiska beskrivningar som något som, trots att de är viktiga och relevanta, kan förminska komplexiteten i något som i själva verket är långt mer mångfacetterat. Att något kan förklaras på ett visst sätt innebär inte nödvändigtvis att just den förklaringen täcker in alla aspekter av företeelsen.
De ord vi väljer har betydelse och sånt är viktigt här. John Swinton använder genomgående uttrycket “psykiska hälsoutmaningar”. Jag gillar ordparet. Det vittnar om en tro på utvecklingsmöjligheter och att ett tillstånd inte är statiskt. Samtidigt finns förstås risken att verkligt svåra omständigheter inte riktigt tas på allvar om de kallas för “utmaningar” i stället för “hinder”.
Jag läser boken med stor behållning. En ståndpunkt som tydligt slås fast är att vi människor är mer än våra eventuella diagnoser. Det är viktigt att betona. Inte minst för att motverka sociala stigman, vilket författaren ser som just tunna beskrivningar där människan inte ses som en helhet.
[ Kyrkorna passar ofta de "perfekta" men inte dem som behöver kyrkan mest ]
