Brokig bukett av ekoteologiska tankar

I antologin En grönare kyrka ger fjorton skribenter argument för engagemanget för en hållbar värld. Stig Öberg uppskattar de handfasta redskapen, men frågar sig samtidigt: Vilken typ av teologi för klimatnödläget är det som boken efterlyser?

Titel: En grönare kyrka – teologi för klimatnödläge

Författare: Lena Bergström, Petra Carlsson, Sune Fahlgren och Peter Halldorf (red)

Förlag: Libris (250 sidor)

Genre: Teologi

“Hälften av mänsklighetens utsläpp har skett under de trettio år som globala klimatförhandlingar och utfästelser pågått” skriver författaren och aktivisten Jonas Lundström.

Så illa är det. Mycket snack och lite verkstad. Nu söker en grupp teologer och andra kyrkligt aktiva efter en teologi för klimatnödläge i antologin En grönare kyrka. Lundström är en av de fjorton skribenterna. Alla medverkande bidrar frikostigt med sina kunskaper om och teologiska reflektioner kring den miljökris världen befinner sig i. Deras bidrag ger mig mycket att fundera över och försöka förstå. Men Lundström är den som ger konkreta och handfasta förslag till möjliga redskap i en aktivism för ett “mindre våldsamt, mer jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle”.

Kyrkornas engagemang i klimatnödläget behöver vara teologiskt motiverat och kräver att resurser mobiliseras och hinder undanröjs för att hitta vägar till minskat klimatavtryck, skriver Karin Wiborn i bokens förord. Och jag läser de många avsnitten för att själv söka djupare teologiska motivationer till de konkreta förändringar i tänkande och livsstil som jag tror att många med mig i kyrkornas värld inser är nödvändiga. Jag får del av viktig kunskap och berörs av författarnas engagemang. Men det är inte enkelt att få grepp om vilken teologi för klimatnödläget det är som boken efterlyser.

Är en omvändelse till en djupare vördnad för naturen – en ursprunglig kristen naturmystik – en viktig del i den teologi som kan motivera oss till nödvändiga förändringar i vår relation till skapelsen, frågar jag mig.

—  Stig Öberg

Petra Carlsson, professor vid Enskilda Högskolan i Stockholm, refererar till religionsvetaren Malcolm Brett Grainger i USA som menar att det ursprungliga sambandet mellan naturen och Gud i amerikansk baptism och metodism, som han benämner som “en stark naturmystik”, gick förlorad mot slutet av 1800-talet. Det uppstod en striktare uppdelning mellan helig ande och natur i kyrkornas undervisning. Har samma förändring skett i vårt svenska hörn av kristenheten? Är en omvändelse till en djupare vördnad för naturen – en ursprunglig kristen naturmystik – en viktig del i den teologi som kan motivera oss till nödvändiga förändringar i vår relation till skapelsen, frågar jag mig.

[ Utan hopp avstannar klimatarbetet ]

De många författarna har skapat en brokig bukett av ekoteologiska tankar i antologin En grönare kyrka. Ändå tycker jag att det lilla avsnittet “Sinnenas aktivering – om magi och ekologi sticker ut ordentligt” – och inte på ett positivt sätt. Det är skrivet av teol. Dr Simone Kotva som forskar inom projektet nordisk antropocen. Hon berättar att den bästa hjälp hon fått i sitt böneliv inte kommer från någon kristen mystiker utan från en yrkesutövande “klok” – en “trolldomsutövare” – som hon kallar J. Hennes personliga vittnesbörd om ett “kunskapsteoretiskt skifte” i mötet med magikern J är mycket intressant, men platsar inte i en bok som söker en kristen teologi för klimatnödläge.

I bokens final, med rubriken “Profetiska röster i ord och ton”, skriver nestorn bland svenska ekoteologer, teol. lic. Harry Månsus om en nödvändig skuldinventering för att vi ska kunna ta till oss och sluta förneka klimatkrisen. “Kyrkorna och teologernas utmaning är inte att snabbt leverera ett hopp, utan att som hoppets bärare gå in och hjälpa varandra och andra i det ångestladdade landskap som vårt fossil- och konsumtionsberoende skapat”. Han pekar på behovet av “kris- och sorgegrupper, själavård, diakoni och en profetisk helhetssyn”.

En grönare kyrka borde kunna stimulera till ett ökat kyrkligt engagemang och ansvar i klimatnödläget. Men jag saknar ett avslutande kapitel med ett försök till sammanfattning av de teologiska grundtankarna i bokens ganska olikartade kapitel.

[ Vi är inte i närheten av att vara så oroliga för klimatet som vi borde vara ]