Titel: Stockens färd mot havet
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: Libris (286 sidor)
Genre: Roman
Stockens färd mot havet är den åttonde och sista delen av Vibeke Olssons svit om sågverkskvinnan Bricken. Från tio års ålder har vi fått följa hennes liv och tankevärld. Vi har fått läsa om det hårda men identitetsskapande arbetet på sågverket i Svartvik, karlar som kommer och går, och barn som föds och dör. Men också om gudstron som prövas och fördjupas och den stora kärleken till arbetarrörelsen.
Och nu ska hon snart dö av cancer. Året är 1943 och andra världskriget rasar. Bricken är 74 år och har mindre än ett år kvar att leva. Sågverket där hon levt sitt liv har lagt ner och nu är det Brickens tid att ta farväl. Boken handlar om avslut, både med de som ska leva vidare och de som gått före. Varje kapitel är en inre dialog med var och en av dem, alltifrån föräldrarna och vännerna till en inspektor som hon träffade en gång på ett sågverk.
Merparten av boken återberättar händelser ur tidigare romaner och det känns trovärdigt att dåtiden blir mer närvarande vid livets slut. Olsson har gett Bricken ett vackert och karakteristiskt språk som växer fram genom att händelser, ord och uttryck återkommer genom hela romansviten. Till slut blir jag dock ganska mätt på berättelser och formuleringar som har återkommit gång på gång i åtta böcker.
Ett viktigt tema i romanen är Brickens relation till sina barn: främlingskapet inför de barn som gjort klassresor och inte nöjde sig, och sorgen över dem som dog. Oron över äldste sonen som vid 53 års ålder har förlorat allt och saknar fast arbete, men också glädjen över fosterflickan som är hennes närmaste vän.
Boken är ett värdigt slut på en fin bokserie som berättar om den oerhörda förändring som skedde i Sverige under en livslängd, från 1860-talets svältår till 1940-talet med åtta timmars arbetsdag. Det är inte en lika storslagen skildring som Fogelströms Stad-serie, men jag ser den som ett kompletterande verk som berättar en mindre historia, från den lilla människans perspektiv, som för den skull inte är mindre viktig.
