Arvid Nyström identifierar relationerna som det viktigaste i våra liv – relationerna med Gud, medmänniskan och oss själva. Utifrån det perspektivet blir synden det som stör dessa relationer, särskilt de synder som brukar kallas för ”de sju dödssynderna”.
Precis som Arvid Nyström skriver härstammar listan från Evgarios av Pontos ”De åtta onda tankarna”, nedtecknade under 300-talets andra hälft. Syndakataloger har förlorat i popularitet i modern tid, och det finns kanske en logik i det. Synden är så nebulös att det är svårt för präster och pastorer att ge definitiva svar: för en människa kanske alkoholen är ett stort problem, medan det för en annan går alldeles utmärkt att begränsa sig till ett glas vin till maten då och då. De sju dödssynderna har den fördelen att de visar på våra vanligaste svagheter, attityder som ofta ligger till grunden för specifika synder. Därmed är de i allra högsta grad relevanta.
Arvid Nyström har pedagogiskt delat upp synderna i "diken" – på så vis har högmod en andra komponent, självföraktet, och båda dessa leder till synd: de är diken man kan hamna i när man försöker vandra vägen. Motmedicinen i det här fallet heter ödmjukhet. Bokens grundinsikt är att det är meningslöst, ja rent av farligt att anse sig som en "bättre kristen" för att man personligen inte kämpar med de mest flagranta synderna. Nyström beskriver det som att stå "några steg upp i ett slags prestationstrappa" och blicka ner på dem som inte hunnit lika långt upp – bara för att sedan inse att man har oändligt många steg kvar tills man når den topp där Jesus befinner sig.
Det som är slående under läsningen av ”Vägskäl” är hur lik sig människan är genom århundradena. Det som Evgarios av Pontos identifierade som hot mot vår gudsrelation på 300-talet utgör precis samma hot idag, om än i moderna tappningar: slöseriet, inte bara med pengar utan också med tid; frosseriet, inte bara i mat utan också i tv-serier och underhållning. Men ”dikena” är vad som främst fångar min uppmärksamhet, för de sätter fingret på vår inneboende lagiskhet. Vi tänker lätt att vi ska sluta frossa, men det leder oss till självspäkning, hårda dieter och ibland en överlägsen attityd; vi försöker undvika högmod men blir i stället så tillkämpat ödmjuka att det i sig blir ett slags stolthet, som kanske samtidigt undergräver vårt självförtroende och förhindrar oss från att bidra med de talanger och gåvor Gud lagt ner i oss.
Den gyllene medelvägen är således måttfullheten – det är efter den vi kalibrerar vår kompass. Och det går naturligtvis inte utan Jesus. Ytterst kan dödssynder bara bekämpas med Guds radikala nåd och kärlek. Jag tänker att den som inser att hon är älskad redan har ett gott vapen i kampen mot synden, eftersom många av våra syndalstrande attityder är sprungna ur försök att duga i världens ögon. Samtidigt är det helt sant som Arvid Nyström menar att vi inte bara behöver får höra att vi duger hela tiden; det blir lätt ett urvattnad mindfulnessevangelium. Ondskan är verklig och gör sig ständigt påmind, och är vi inte medvetna om det inser vi inte heller vad det är vi blivit räddade från. "Vägskäl" är en mycket pedagogisk bok som kan hjälpa oss att börja söka Gud på ett djupare plan i vår vardag.
