Varken ängel eller odjur. Eller både och. Så beskrev på 1600-talet fysikern och teologen Blaise Pascal människan. Med det menade han att människan till sin natur är mångtydig, med förmågan att göra såväl gott som ont. Pascal fortsatte: "Det är när hon tror sig vara ängel som hon blir odjur." Historien tycks ge honom rätt: den största ondskan, de värsta grymheterna, har ofta utförts för ett "högre syfte" beskrivet som gott och rättfärdigt.
Men här finns inga självklara orsakssamband – när människan väljer att bejaka sin inneboende potential till godhet alternativt sin potential till ondska, är beroende av en rad faktorer. Hur vi människor väljer att agera i en viss situation går inte alltid att förutse.
För mig är den största förtjänsten med filmen ”Hotel Mumbai” att den skildrar denna människans komplexitet, kapabel till det värsta och det bästa; hur människor inom ramen för samma omständigheter reagerar, väljer och handlar olika. Men den vore outhärdlig om inte dess fokus låg på att det mitt i den värsta berättelsen om grymhet och ondska också finns glimtar av godhet och osjälviskhet vi inte får glömma.
I november 2008 utförde en pakistansk islamistisk terrororganisation tolv samordnade attacker i den indiska storstaden Mumbai. Över 170 människor dödades, drygt 300 skadades. Bland målen fanns det anrika lyxhotellet Taj Mahal Palace, där fyra terrorister höll gäster och personal i skräck under fyra dygn.
Den australienska regissören Antony Maras långfilmsdebut ”Hotel Mumbai” skildrar dessa dygn med utgångspunkt i några människoöden. Även om flera av dem inte är autentiska, bygger de på kombinationer av verkliga personer och berättelser från händelsen. Inspirationen kommer från dokumentären ”Surviving Mumbai” (2009), manusförfattarna har också intervjuat ett 40-tal överlevare.
När de fyra tungt beväpnade männen – eller som en av poliserna utbrister: "De är ju bara pojkar!" – kliver in på hotellet och urskillningslöst börjar skjuta ned gäster och personal, blir det också starten till en rad osjälviska och hjältemodiga handlingar, inte minst av dem som arbetar på hotellet.
En av dem är servitören Arjun – spelad av Dev Patel, känd från filmer som ”Slumdog Millionaire” och ”Lion” – som med sin snabbtänkthet och självklara hjälpsamhet lyckas rädda en stor grupp gäster. Hotellets chefskock Oberoi (Anupam Kher) samlar sin personal och förklarar att ”för oss är gästen Gud” och att de därför bör stanna och göra allt för att rädda sina gäster. Men han ger dem valet att fly och försöka ta sig hem till sina familjer, “det finns ingen skam i det”. Arjun är en av dem som väljer att stanna, detta trots att han har barn och en gravid hustru hemma. Andra personer vi får följa närmare är ett amerikanskt-iranskt par med nyfött barn och deras barnflicka, en rysk före detta officer och ett ungt backpacker-par.
Att historien måste anpassas till spelfilmsformat är självklart, detta tycks ändå ha gjorts med varsam hand, med mycket av autenticiteten i behåll. Här och var förfaller man dock till katastroffilmsklichéer. I vissa scener finns också en tendens att vara övertydlig och göra människors val övertänkta, när de rimligen är reflexmässiga och slumpartade. Men i det stora hela blir det mestadels osentimentala berättandet, utan självklara utgångar och slut, fängslande och trovärdigt.
Det besinningslösa våldet i filmen är riktigt otäckt, den iskyla med vilken terroristerna dödar och slår – hela tiden fjärrstyrda av en ledare via mobiler med hörsnäckor. Vetskapen om att detta hänt i verkligheten skapar en extra nivå av vidrighet. Filmen har fått en del kritik för att den skildrar terroristerna som så ordinära killar. Själv tycker jag det gör skildringen stark och trovärdig: vi påminns om att ondskan i vår värld inte i huvudsak utförs av genuint onda människor, utan påfallande ofta av vilsna själar som lyder order.
I "Hotel Mumbai" är den starka motbilden alla dem som mitt i den här extrema situationen utför empatiska, osjälviska, modiga handlingar. Det som skedde i Mumbai och på hotell Taj Mahal Palace dessa dagar är och förblir ett exempel på fruktansvärd mänsklig grymhet. Men varhelst en sådan tragedi också bär på berättelser med glimtar av ljus och godhet, måste de berättas. Hur ska vi annars kunna fortsätta att hoppas på människan, som ständigt tycks balansera mellan ängel och odjur?
---
Fakta: Verk av Sandström:
Regi: Anthony Maras
Manus: John Collee, Anthony Maras
Genre: Drama
I rollerna: Dev Patel, Nazanin Boniadi, Armie Hammer, Anupam Kher med flera
Premiär: 14 juni 2019
Betyg: DDD
Requiem: De ur alla minnen fallna (1982)
Cellokonsert (1989)
Pianokonsert (1990)
Operan "Staden" med libretto av Katarina Frostenson (1994-97)
Juloratorium (2004)
Magnificat (2005)
2
Drygt så många timmar lång är filmen "Hotel Mumbai".
---
