“Om vi får leva”
Jonathan Johansson
(S:t C/Milkshake/Sony)
Betyg: DDDDD
Albumtiteln “Om vi får leva” är mer än rimligt träffande dessa krigets vårveckor anno 2022. Jonathan Johansson har ju en unik förmåga att fånga samtiden i sina låtar. Om alla kopplingar är direkt medvetna eller om de bara ligger väldigt nära till hands får vara osagt. Låttiteln “Nya sätt att vägra” leder till exempel mina tankar till bilder på människor som med sina kroppar försöker hindra ryska militärfordons framfart. Och “Våroffer” får mig att leta fram information om den ryske tonsättaren Igor Stravinskijs verk med samma namn.
Stråkriffet flörtar oemotståndligt med mig
Johanssons nya album är betydligt mer tillgängligt än föregångaren “Scirocco”. Om en då, för att tala med en Aftonbladetrecensents ord, helst skulle ha en masterexamen i filosofi för att förstå texterna krävs det inte riktigt lika mycket den här gången. För den som nu vill försöka förstå när själva upplevelsen är nog. Jag tycker det räcker med att vara poetiskt lagd, ha känslospröten i luften, gilla referenser, vara beredd på chockerande fraser som “… i Malmö har inga barn mördat varandra på nästan en vecka …” samt omfamna stråkinstrumentens dominans i ljudbilden.
För det är så snygga och väl tilltagna stråkar. Bäst blir det i 6/8-taktsgungande “Hela din hunger” där stråkriffet flörtar oemotståndligt med mig. Eller i “Klipporna är fortfarande varma” där den starkt rytmiserade stråkbasen och antydningar om Ludwig van Beethovens sjunde symfoni har bärande funktioner.
[ Jonathan Johansson: Jag byter blöjor och turnerar ]
Referenser till textrader i egna tidigare låtar som “Stromboli brinner” och “En hand i himlen” finns det också. Något som förstärker känslan av att hela Jonathan Johanssons albumproduktion är en bläddringsvänlig bok att känna igen sig i.
Jag sätter sällan en femma. Men den här gången ser jag ingen anledning till varför den siffran inte skulle vara självklar. En popfullträff med stråkar som lättar, klättrar och aldrig landar.
