- Titel: Postkodmiljonären
- Betyg: 2,5 av 5
- Ålder: från 12 år
- Antal spelare: 2-5 spelare
- Speltid: 45 minuter
- Förlag: Alga
Frågespel har sin alldeles egna charm. Det ger en särskild tillfredsställelse att svara rätt på kluriga kunskapsfrågor, känna att man nog är tämligen allmänbildad trots allt. När tv i början av 2000-talet sände programmet Vem vill bli miljonär – jag kan fortfarande höra Bengt Magnussons mörka programledarröst fråga “Är det ditt slutgiltiga svar?” – och man någon gång kunde svaret på frågan som deltagaren tvekade om, kändes för ett ögonblick det där med att bli miljonär inte helt ouppnåeligt.
Men hur är sällskapsspelet som bygger på tv-programmet? Ärligt talat ganska segt. Plocka bort den nervkittlande musiken som förhöjde spänningen (förvisso går den att hitta på Spotify om man vill skoja till det), plocka framför allt bort vinstpengarna som gav hela programidén sitt existensberättigande, så får du en rätt så vanlig frågesport som är något mer tillkrånglad än existerande alternativ.
I Postkodmiljonären kan man vara max fem deltagare, varav en spelledare – en uppgift som roterar mellan deltagarna. Övriga spelare svarar på samma fråga: man börjar på 1 000 kronors-nivå (lätt), för att arbeta sig upp till svårare och svårare nivå (1 miljonkronorsfrågan). Precis som i tv-programmet kan man ta hjälp av livlinor för att hålla sig kvar i spelet. Förlorar gör man när man svarar fel, och segrare är den som “vinner störst summa pengar”.
Från 12 år, står det på spelet, men det lämpar sig inte särskilt bra för barn och vuxna att spela tillsammans. Frågornas karaktär ger ökande livserfarenhet klar fördel och svårighetsgraden stiger rätt snabbt. Vi spelade fyra vuxna och en tonåring. Tonåringen åkte ut först. “Det var ett långdraget sätt att svara på frågor på”, konstaterade en deltagare, som nog talade för oss allihop.
Tyvärr kommer Postkodmiljonären få stanna kvar i lådan framöver. Leken var bättre på tv, och ska man spela ett sällskapsspel finns mer engagerande alternativ.
