Det finns saker här i livet som är omöjliga att göra på egen hand. Man kan inte gifta sig själv och man kan inte heller vara kristen på egen hand, i alla fall inte i det långa loppet. Alla kristna behöver avsätta egentid med Gud, vare sig det handlar om retreatdagar i tysthet eller regelbundna bönestunder i hemmets lugna vrå. Men få av oss är ämnade att bli eremiter och dra oss undan inte bara världen utan också våra kristna medsyskon. Grundtanken är att vi är skapade till gemenskap inte bara med Honom utan också med varandra. Det är tillsammans med andra kristna, genom att stötas och blötas med dem i arbetet med att utbreda Guds rike som vi själva har chansen att växa i tron och mogna som lärjungar.
I vår tid, när begrepp som individualism och självförverkligande satts i högsätet, är detta en mer revolutionerande tanke än tidigare under kyrkans historia. För de första kristna var det en självklarhet att sluta sig samman och förena sig i de troendes gemenskap med en långt driven kollektiv, närmast socialistisk, livsstil där nyckelordet var glädje, till och med jublande, uppriktig glädje (Ap 2:46).
Den totala egendomsgemenskapen bland kristna förvandlades snabbt till ett sidospår. Men församlingens roller som mötesplats, inspirationskälla och växthus har hållits levande. Det är i första hand till församlingarna, inte till individerna, som Paulus vänder sig när han i sina brev mejslar fram de teologiska grunderna för kristendomen.
I församlingen är varje individ viktig, inte som kopia av någon annan utan som unik människa med unika gåvor, som bara tas till vara fullt ut och kan blomma upp i samspel med de andra lemmarna i Kristi kropp. Människor blir sedda som dem de är. De blir tagna i bruk, använda men inte utnyttjade i bygget av Guds rike. Målsättningen är densamma nu som under den första kristna tiden.
Parallellen till den goda familjen, som vi behandlade förra veckan på denna plats, är tydlig. Den goda församlingen är inte sluten och introvert utan öppen och välkomnande. Syskonkärleken mellan de kristna utövar en attraktionskraft på människor som ännu inte funnit en kristen gemenskap.
Men kärlek är inte detsamma som mjäkighet. I en sund församling är det högt i tak. Skilda åsikter får framföras och brytas mot varandra utan att den grundläggande gemenskapen hotas. En tydlighet i frågor som rör så skilda ting som teologi, livsstil och ordning utesluter inte en öppenhet och respekt för andra synsätt. Möjligheten till omprövning av det som i dagsläget tycks givet och självklart måste alltid hållas levande, liksom tanken att hålla fast vid grundläggande värderingar även när trycket från omvärlden och ropen på anpassning skallar.
Levande församlingar kräver engagerade människor som är villiga att offra tid, kraft och bekvämlighet för gemenskapens bästa och i gengäld få del av församlingslivets välsignelser. Många kristna gemenskaper kan vittna om att det blir allt tyngre att hitta de personer som är villiga att ta ansvar, inte bara för kortare projekt utan för ett långsiktigt engagemang. Allt färre (och inte sällan allt äldre) får göra allt mer och blir allt tröttare.
I viss mån handlar det om att församlingarna måste anpassa sig till de korta puckarnas och flyktighetens verklighet.
Men kristna har också ett ansvar att gå emot tidsandan. Man måste våga hålla fast vid att ett församlingsengagemang – oavsett om det handlar om att sitta i styrelsen, fungera som gudstjänstvärd, hjälpa till i söndagsskolan eller sälja gamla prylar i secondhandbutiken – visserligen kan innebära svett och möda och mindre tid för privata angelägenheter men att det också tillför dimensioner i livet som inte står att finna på annat sätt.
Dagen vill vara församlingarnas tidning. Vi vill i nyhetsartiklar och reportage skildra svårigheterna men framför allt lyfta fram de goda exemplen på hur församlingsliv på 2000-talet kan gestalta sig. De allra flesta av våra medarbetare är själva engagerade i sina respektive lokala församlingar och har därmed en förståelse grundad på egna erfarenheter för problem och möjligheter.
För innehållet svarar Dagens ledarredaktion:
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström
