I sin förbön för sina lärjungar och för varje kristen i alla tidsåldrar (alla som genom deras ord tror på mig) är Jesus tydlig med både att enhet är viktig och varför den är av avgörande betydelse. Att kristna blir ett är en förutsättning för att världen ska kunna tro. Så var det för 2000 år sedan och så är det i dag. När kyrkornas folk ägnar sin energi åt interna strider eller till att förtala varandra tappar den kristna tron sin attraktionskraft på de människor som, vare sig de erkänner det eller inte, längtar efter ett möte med den levande Guden.
Vetskapen om detta måste vara en stark drivkraft för kristen enhet. Men god ekumenik innebär inte att kristna alltid måste vara eniga om allt eller att vi behöver få för oss att meningsutbyten är olämpliga eller till och med förbjudna. Att sopa åsiktsskillnader under mattan i rädsla för att utmana enheten är en dålig väg framåt. En fri och öppen diskussion, där man inte sällan får nöja sig med att enas om att inte vara överens, är tvärtom något som befordrar kristen enhet på ett djupare plan.
God ekumenik handlar inte om likriktning. Den går inte ut på att utplåna olika kristna sammanhangs egenart. Olikheter i uppfattning och uttryckssätt ska inte uppfattas som hot utan som tillgångar. Den som har en trygg förankring i sin egen kristna miljö kan se med nyfikenhet och generositet på dem som tänker annorlunda. Enighet i stort, frihet i smått, kärlek i allt, den devis som ibland tillskrivs Augustinus, är en utmärkt utgångspunkt för alla former av ekumenik.
Av detta följer att det ekumeniska projektet inte nödvändigtvis går ut på sammanslagningar av församlingar och samfund. Sådana administrativa processer kan i vissa fall vara både nödvändiga och praktiska men är också tidsödande och resurskrävande. Att vara ett i Kristus är något helt annorlunda och mycket större än att finnas med i samma medlemsmatrikel.
God ekumenik är inte navelskådande och inåtvänd. Den riktar sig utåt, mot de människor som ännu inte är en del av den världsvida kyrkan. Den trivs sämre vid sammanträdesborden än i den praktiska verkligheten, där arbetsuppgifter som diakoni och evangelisation med fördel utförs av kristna från olika håll tillsammans. Det ger effektivitetsvinster men bidrar framför allt till att svetsa dem samman och ge ökat fokus på det som är väsentligt.
Under århundradenas lopp har kristna i Sverige och ute i världen vid otaliga tillfällen gjort varandra illa med hätskhet och sårande omdömen, ibland ren förföljelse. Innan den första stenen kastas finns anledning till självrannsakan och eftertanke. En förutsättning för att Jesu önskan om enhet ska kunna uppfyllas i vår tid är att vi, hans lärjungar, är villiga att leva i en anda av förlåtelse och försoning och inte vandrar vidare på gamla upptrampade stigar, där fördomar och förutfattade meningar frodas. Att exempelvis visa respekt för den romersk-katolska synen på Marias särställning innebär inte att man behöver omfatta de dogmer som är förknippade med Jesu moder, lika litet som den som omfattar den lutherska dopsynen måste vare sig dela eller se ner på den baptistiska traditionen.
Dagen är definitionsmässigt en ekumenisk tidning. Också under den långa period i tidningens historia när den var fast knuten till Pingströrelsen gav Dagen uttryck för ett stort intresse för andra delar av svensk och internationell kristenhet. 1999, när ägarkretsen vidgades, blev det allkristna perspektivet på kyrka och samhälle en självklar ledstjärna.
En kristenhet som ser Bibeln som Guds ord även i vår tid, bekänner Jesus Kristus som frälsare och herre och låter den helige Andes vind vara det som blåser samman kristna från olika miljöer och bakgrund har framtiden för sig. Den kan räta på ryggen och gemensamt presentera en kristen tro som har trovärdighet och dragningskraft på 2000-talets människor. Och den får styrka att vara en verksam kraft i samhällsutvecklingen där budskapet om varje människas okränkbara värde leder till genomtänkta och välgrundade ställningstaganden i vår tids stora frågor.
För innehållet svarar Dagens ledarredaktion:
Daniel Grahn, Elisabeth Sandlund och Hasse Boström
