I helgen var det ett år sedan det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan i Stockholm där fem personer förlorade sina liv och femton personer skadades. Under en omskakande eftermiddag gjorde extremismens brutala maktanspråk insteg i våra liv. Rädslan spred sig samtidigt som människor över hela staden öppnade sina hem för att erbjuda husrum, en kopp kaffe eller möjlighet att ladda sin mobil för den som inte kunde ta sig hem. I sitt tal till nationen samma kväll vänder sig statsminister Stefan Löfven till terroristerna: “Vi kommer jaga er med all kraft: Ni kan inte kuva oss. Ni kommer aldrig att vinna.”
När det öppna samhället hotades förklarade dess ledare krig mot terrorn och lovade att outtröttligt arbeta för tryggheten.
”Vart kan jag fly för din blick”, frågar sig psalmisten. Gud är allestädes närvarande och ser allt och vet allt. För den som tror att Gud är god är det inget att frukta – snarare är Guds allseende ett slags beskydd: ”Under dina vingars skugga finner jag skydd”. Är det så vi kan betrakta statens anspråk på att allt mer övervaka sina medborgare, som den gode och allvetande som beskyddar?
I den nytryckta boken "Övervakad" (Timbro) diskuterar teologen och etikern Susanne Wigorts Yngvesson vad övervakningssamhället och strävan efter trygghet gör med oss som människor och samhälle. Likt en skrämmande dystopisk thriller skildrar hon den massinsamling av information om individers rörelsemönster, köpbeteende och preferenser, men också om biometrisk data, och hur detta används för att kategorisera i grupper om kön, religiös tro eller etnicitet. Ibland av politiska syften, ibland av kommersiella. Personuppgifter har blivit en handelsvara.
Grunden till en effektiv övervakningskultur är inte i första hand avancerad teknik utan människors lojalitet och tilltro till systemet.
Var går gränsen för att ”med all kraft” jaga terroristerna? Vid den rigorösa säkerhetsliturgin på flygplatser, inte sällan integritetskränkande, som vi ändå underkastar oss frivilligt trots att personer med utländska namn eller annan hudfärg än vit diskrimineras systematiskt i jakten på islamistisk terror? Vid elektronisk fotboja på alla asylsökanden som fått avslag? Vid en myndighet som samlar in mängder av data i brottsförebyggande eller -fällande syfte?
I övervakningssamhället är alla misstänkta och misstänksamheten gröper ur tilliten. Rädslan tilltar. Att känna rädsla är inte fel – det är att ha förmåga att överleva. Men rädsla är också det bränsle som används för att begränsa mänskliga fri- och rättigheter i trygghetens (läs: övervakningens) namn. Det politikerna egentligen säger är: ”Om du går med på att dina friheter inskränks kommer vi skydda dig”.
Rädslans diktatur leder till demokratins implosion, som Wigorts Yngvesson uttrycker det. Till slut lever vi alla som i ett fängelse.
Efter ett terrordåd i Storbritannien ifrågasatte Theresa May om de mänskliga rättigheterna skyddar eller försvagar säkerheten för de brittiska medborgarna. Nu är hög tid att hejda sig och ställa frågan: Om vi frivilligt ger upp de mänskliga fri- och rättigheterna, vad har vi då vunnit?. Annars riskerar kriget mot terrorismen att bli till kriget mot oss själva, precis som Usama Bin Ladin önskade i en video som släpptes efter terrordådet 2001.
Det måste, i kriget mot ofrihetens krafter, också ligga i varje fri demokratis intresse att tydligt värna om den enskildes integritet och frihet. Annars förblir inte staten god.
Wigorts Yngvesson ställer den viktiga frågan om vi är på väg att förlora den sista bastionen av privatliv där vi kan vara de vi är, tänka vad vi vill och handla i enlighet med våra värderingar och övertygelser. Då blir övervakningssamhället ett generellt hot mot grundläggande värden av mänskligt liv.
Förhoppningsvis inser vi i tid att det är en paradox att försvara öppenheten med mer insyn och kontroll. Då finns snart ingenstans att fly undan den allseende staten.
