Om man ska ta valresultatet på allvar bör tyngdpunkten i den förda regeringspolitiken ligga strax till höger om mitten. Det är den positionen som väljarna identifierar sig med enligt Vallokalsundersökningen 2018.
Talmannens föreslag: att kammaren ska pröva Stefan Löfven som statsminister speglar inte valutslaget.
Med Löfven i spetsen hamnar tyngdpunkten för långt till vänster. Det är därför inte troligt att han kommer tolereras av kammaren, utan röstas ner som Ulf Kristersson. Inte heller ett ja till Kristersson i det förslag som förelåg, hade speglat valresultatet. En moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraterna bör vara lika otänkbar som en socialdemokratiskt ledd regering, beroende av Vänsterpartiet. De båda alternativen hamnar helt enkelt för långt ut till höger och vänster. Och det finns inte tillräckligt stöd för en sådan regering.
Nästan ingen vill se en socialdemokratisk enpartiregering, endast 2 procent, 16 procent önskar sig en borgerlig koalition och 11 procent en rödgrön sådan. Däremot är det hela 37 procent som förespråkar en blocköverskridande regering, enligt en färsk rapport om väljarnas önskeregeringar av Valforskningsprogrammet.
Inte i någon tidigare mätning är det så många som drömmer om en samverkan över blockgränsen. Det behöver man ta på allvar.
Att statsministerstriden i praktiken hittills har handlat om två orealistiska förslag med otillräckligt stöd: Löfven i en samverkan som placerar tyngdpunkten för långt till vänster och Kristersson i beroenden av stöd som placerar tyngdpunkten för långt till höger, är något som behöver förändras.
Varken S eller M är längre två självskrivna statsbärande partier som allt kretsar kring. Verkligen ser annorlunda ut. Och när verkligheten förändras behöver kartan ritas om. Någon av partiledarna i S och M, helst båda, behöver göra avkall på makthunger och prestige och tyda kartan på nytt för att regeringsbildningsprocessen ska kunna gå in i ett konstruktivt skede.
Därför är det bra att Norlén tvingar kammaren att rösta om Löfven, och att det inte är Lööf som prövas, ännu. Först när det blir uppenbart för M och S att de behöver komma ur sina låsta positioner: föreställningen att de med nödvändighet måste ha statsministerposten för att kunna samarbeta med andra, finns förutsättningarna för kreativitet i ett parlamentariskt kaos.
Därmed inte sagt att Annie Lööf är den enda tänkbara statsministerkandidaten. En regeringsbildare behöver inte vara partiledare.
Kan Lööf tolerera en sådan okonventionell lösning visar hon att hennes kompass inte heller styrs av makthunger och prestige. Kanske skulle en sådan lösning dessutom vara mer lättsmält för S och M.
"En regeringspolitik med tyngdpunkt strax till höger om mitten, och med en lagom restriktiv migrationspolitik" är den politik som är mest naturlig och tolererad enligt väljarna, konstaterar Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap.
Det är den profilen som nästa regeringsbildare bör ha, som bör kunna tolereras som styrman på skutan, oavsett om det är en partiledare eller inte.
