Nollvision, vilket vackert ord. Sverige har en nollvision för trafikdöd, trots att alla inser att människor kommer att omkomma i trafiken hur säkra vägar och bilar än blir. Men det är ett mål att sträva efter och inrikta politiska förslag, beslut och åtgärder mot. Dagens ledarsida har åtskilliga gånger framhållit att vi borde ha en liknande nollvision för aborter, för att driva på konkreta reformer för att få ner antalet så långt som möjligt.
Så det är inget fel på nollvisioner i sig. Men när Moderaternas partiledning, uppenbarligen på fullt allvar, föreslår en nollvision för svenskt bistånd väcker det med rätta starka känslor.
För det andra: Låt oss innerligt hoppas att fattigdomen är utrotad om ett decennium. Men låt oss också vara realistiska och inse att det snarare kommer att handla om att världssamfundet med gemensamma ansträngningar har tagit avgörande steg mot detta slutmål. Bistånd i olika former kommer att behövas även i framtiden, inte bara när naturkatastrofer inträffar. Att allt sådant skulle kunna skötas av FN är inte mer än en from förhoppning. Gång på gång blir FN:s otillräcklighet tydlig, både när det gäller konkreta hjälpinsatser och som fredsbevarande organisation.
För det tredje: Att ett varierat näringsliv och fri handel mellan nationer bidrar till ökat välstånd är en självklarhet. Ett bistånd som håller kvar människor på en nivå där de blir beroende av hjälp från omvärlden i stället för att ge dem stöd för att klara sin egen försörjning är kontraproduktivt. Men att tro att ansvaret för global utveckling och fattigdomsbekämpning ska kunna läggas över på det privata näringslivet är mer än lovligt naivt. Det finns alldeles för många exempel, historiska och samtida, på hur aktörer som är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt försvårar, rent av omöjliggör, fattigdomsbekämpning. Konsekvensera av utvinningen av de så kallade konfliktmineralerna i DR Kongo och omkringliggande länder är bara ett i raden.
Näringslivet har en stor och viktig roll att spela för att lyfta människor ur fattigdom och ge dem möjlighet till självförsörjning. Men när det gäller demokratiutveckling och mänskliga rättigheter måste andra aktörer till för att balansera den strävan efter vinstmaximering som är den privata företagsamhetens drivkraft och nerv. Kvartalskapitalism och fattigdomsbekämpning är som olja och vatten. De kan existera tillsammans men låter sig svårligen blandas.
I bästa fall väcker M-utspelet till liv diskussionen om svenskt bistånd och om Sidas roll. Det är i så fall en debatt som de kristna biståndsorganisationerna gärna vill delta i. En kortsiktig aspekt är att tungrodd administration, inte minst i form av detaljstyrd rapportering, tar kraft och energi som det finns bättre sätt att få utlopp för. Och om på längre sikt statligt bistånd ska fasas ut och ersättas av inte bara näringslivets utan också frivilliga insatser finns det anledning att se över de i ett internationellt perspektiv njugga reglerna för avdrag för ideella gåvor.
Många människor i Sverige brinner för att göra världen lite bättre, nu men också efter 2030.
