Goda nyheter hamnar alltför ofta i skymundan.
— Emma Henriksson
Timslång väntan på akuten. Barn rånar barn. Bomber i bostadsområden. Coronavirusets ökade spridning. Arktis isar smälter fortare. Det är lätt att hitta de dystra rubrikerna, de som väcker oro och bekymmer. Antingen för faror som kryper in under skinnet i det dagliga livet: Kommer vården fungera när jag behöver den? Törs jag gå ute på kvällen? Vågar jag låta barnen gå själva? Eller för de stora skeendena i världen: Vad händer när sjukdomar, översvämningar eller torka breder ut sig? Reflektionerna är högst relevanta. Var och en förtjänar sin tankemöda.
Kanske borde vi känna oss trygga av att frågorna är högt upp på agendan. Våldskrisen, krisen i vården, och klimatnödläget genomsyrar såväl nyhetssändningar som partiledardebatter. I vart fall genomsyras de av berättelserna om hoten. Varje dag förstärkta av ett nytt exempel på hur illa det är. Nyhetsmedierna sprider dem för att de lockar intresse. Vi lyssnar, klickar och läser för att det väcker starka känslor. Men vilken näring ger det våra tankebanor?
Men det finns också en annan sida. Den som behövt vård i större omfattning vet att bortom rubrikerna om olidlig väntan finns empatin, yrkesskickligheten, proffsigheten, den imponerade förmågan till diagnostik och behandling.
Den som bor i eller har besökt ett område som hamnat i rubrikerna när våldsdåd inträffat vet att där varje dag görs massor av positiva insatser. En granne som handlar åt en som är sjuk, någon som tränar knattelaget, en som hjälper till att förstå och svara på brevet från myndigheten.
Samtidigt som vi nås av siffrorna över nya sjukdomsfall och nya avlidna i Covid-19 finns där tusentals fler som insjuknat, tillfrisknat och åter går till sina arbeten.
När vi tar del av de skrämmande rapporterna om klimatförändringarnas effekter pågår samtidigt stora samhällsförändringar där enskilda, organisationer, företag och länder agerar för ett skifte mot hållbarhet. Tekniska landvinningar görs som kommer att skapa nya förutsättningar för en omställning mot social och ekologisk hållbarhet. En omställning som har förutsättningar att komma också världens fattiga till del.
De ibland små men helt nödvändiga gärningar som bygger samhället får sällan några rubriker. De framsteg som kommer av ihärdigt och träget arbete sker inte sällan helt i skymundan. Men de finns i överflöd. Och förtjänar att spridas.
Det ställer krav på var och en av oss. Både att vi delar med oss av det positiva och att vi aktivt lyssnar, sprider vidare när andras positiva nyheter delas. Kanske är fastan ett tillfälle att avstå ifrån de negativa omvärldsbeskrivningarna och aktivt söka de positiva.
