Vad är ett människoliv värt? Är alla människors liv lika mycket värda? Vilken roll spelar livskvaliteten för värdet? Eviga frågor, alltid aktuella, men med en särskild tyngd i dessa coronatider.
Och inte blir det enklare om ordet ”värde” byts ut mot ”kostnad”. Vad får ett människoliv kosta? Ska alla människors liv få kosta lika mycket? Vilken roll spelar livskvaliteten för vilken kostnad vi kan acceptera?
Att sätta prislappar på människor, att mäta deras värde i kronor och ören, är alltid obehagligt. Ändå görs det oftare än vad vi vill tänka på. När myndigheten TLV ska besluta om huruvida ett nytt svindyrt läkemedel mot en dödlig sjukdom ska omfattas av läkemedelsförmånen är det just sådana beräkningar som ligger till grund för bedömningen. Ibland blir det avslag. Kostnaden var för hög i förhållande till effektiviteten.
Nu har problemställningen lyfts till nya nivåer, ute i världen lika väl som i vårt land. Nu ställs å ena sidan drastiska åtgärder för att minska smittspridningen mot å den andra de mycket allvarliga svårigheter som riskerar att knuffa världsekonomin över kanten till en recession.
En av världens ledare har klart för sig vad han anser bör gälla och tvekar inte att uttrycka sig klart och tydligt: ”Vi kan inte ha en medicin som är värre än sjukdomen”, säger Donald Trump och mer eller mindre lovar det amerikanska folket att allt ska återgå till det normala om två veckor, till påsk, när kyrkorna återigen ska fyllas av människor och hjulen börjar rulla igen.
Minspelet hos presidentens rådgivare på presskonferensen är detsamma som när Trump tidigare proklamerat att malariamedicinen klorokin är fantastiskt bra och kommer att göra susen. Dessutom har presidenten fel i sak. Det finns läkemedel som är – och måste vara – värre än sjukdomen. Fråga någon som har gått igenom en tuff cellgiftsbehandling vad som var värst, själva cancern eller droppet i armen som slog ut immunförsvaret.
I Sverige ställs frågorna inte i lika brutal klartext. Men skrapar man på ytan av resonemangen handlar diskussionen även här om prislappen för att åstadkomma en flackare smittspridningskurva så att vården kan rädda fler människoliv. Är priset på tok för högt eftersom de konsekvenser som åtgärderna får kommer att leda till enorma negativa ekonomiska effekter – konkurser, massarbetslöshet, allvarligt försämrade statsfinanser och ett urholkat välfärdssystem?
Eller, för att formulera det annorlunda, är det kanske värt att offra livet på ett okänt men begränsat antal människor som skulle ha kunnat räddas om de inte utsatts för smittspridning om syftet är att situationen för befolkningen som helhet ska bli drägligare? Särskilt som – och nu börjar det svida i hjärtat – de som inte överlever coronaviruset oftast är gamla och sjuka och ändå inte har så långt kvar här på jorden.
Det handlar om ett klassiskt etiskt dilemma, av samma slag som forna tiders vapenvägrare utsattes för: Om du kan rädda din familjs liv genom att skjuta ihjäl en skurk som hotar att döda dem, är du fortfarande pacifist även i detta läge?
På sådana frågor ska man akta sig för att ge tvärsäkra svar. Och de är inte nödvändigtvis lättare med den kristna tron som utgångspunkt. Det är därför teologerna, som Joakim Hagerius skrev i torsdagstidningen, behövs i samtalet om coronaeffekterna och om den framtid som väntar efter krisen.
Men parallellen till migrationsfrågan ligger nära till hands. Buntar vi ihop flyktingarna till en ansiktslös ”flyktingström” eller människor över 70 år med en eller flera sjukdomar i bagaget till ”riskgruppen” avhumaniserar vi dem som vi är beredda att vända ryggen till. Det är Ahmed och Nasrin i flyktinglägret som det handlar om, eller som i den här frågan gamla moster Hulda och farbror Knut på äldreboendet. Den gode herden lämnar sina 99 får i sticket för att söka efter det hundrade och fröjdas när det är återfunnet. Hade det lämnats åt sitt öde skulle glädjen över alla de andra inte ha uppvägt sorgen över det förlorade.
Och kanske är det så att vi inte behöver välja. Kanske är det fullt möjligt att både rädda den svenska ekonomin och hålla tillbaka smittspridningen. Professorn i nationalekonomi Magnus Henrekson skriver i en debattartikel i DN att det svenska handlingsutrymmet, tack vare allt det vi samlat i ladorna, är stort. Det kostar att undvika en systemkollaps – men vi har råd. Den svindlande summan av 100 miljarder kronor i månaden går att klara utan att statsskulden blir ohanterlig, även om det handlar om att insatserna behövs under ett halvår. Och, påpekar han, kanske så mycket som 50 procent av beloppet kommer tillbaka till den offentliga sektorn i form av moms, sociala avgifter och inkomstskatt.
Kanske kan vi ändå rädda alla hundra får.
