Katastroflägen har en tendens att snabbspola historiska processer framåt, skriver den israeliske historikern Yuval Noah Harari, känd för sina böcker om mänsklighetens förflutna och framtid, i en artikel i brittiska Financial Times. Radikala beslut som i vanliga fall skulle ha tagit lång tid att mejsla fram fattas nu i ilfart, kanske på några timmar. Och möjligheterna är stora att också sådant som när det införs avses att vara temporärt blir bestående.
Ibland är det positivt. Nödlösningar kan visa sig vara värda att behålla i alla fall i modifierad form. Snabbutbildningen av kvalificerad sjukvårdspersonal så att de kan förstärka intensivvården kan öppna nya möjligheter, liksom omskolningen av permitterade flygvärdinnor och -värdar till sjukhusbiträden.
Men alltför ofta är det mer oroväckande, särskilt om man kan misstänka att besluten är dikterade av annat än enbart behovet av krislösningar. Ett tydligt exempel är det som skett i Ungern, där parlamentet i måndags med stor majoritet gav Orbáns regering obegränsad makt att styra landet utan någon bortre tidsgräns. Dessutom passade man på att öppna för upp till fem års fängelse för den som sprider ”falska nyheter” om coronaviruset – eller om regeringens sätt att bekämpa sjukdomen.
Den ungerska utvecklingen har redan tidigare varit på väg i en obehaglig riktning mot allt större maktkoncentration hos premiärministern. Och mot den allt tydligare kritiken från EU tycks Orbán vara fullständigt immun.
Men det är inte allt. På många håll i världen tas radikala steg mot ett övervakningssamhälle. Självklart är det viktigt att ha kontroll över hur smittspridningen sker för att rädda människoliv. Men priset i form av ingrepp i den personliga integriteten kan bli alltför högt, både på kort sikt och i den framtid som väntar efter att pandemin har besegrats.
Att Kina går i spetsen är inget att bli förvånad över. Där håller myndigheterna koll på hur de smarta telefonerna används och utnyttjar tekniken i myriader kameror för ansiktsigenkänning som fanns på plats redan innan coronaviruset slog till.
Det är än mer oroväckande att långtgående åtgärder införs även i demokratier. Israel är ett exempel. Premiärminister Benjamin Netanyahu, som för övrigt tack vare coronakrisen ännu en gång lyckats hålla sig kvar vid makten, godkände tidigt att säkerhetstjänsten får utnyttja de metoder som annars endast används för att hålla koll på terrorister för att spåra coronasmittade individer och deras rörelser.
Och vi då? Här i Sverige är vi i vanliga fall måna om personlig integritet. Ändå är politikerna av olika schatteringar beredda att använda så kallade geodata från mobiloperatörerna för att spåra hur människor rör sig, exempelvis hur många som, trots uppmaningarna, lämnar Stockholm under påskhelgen. Även om uppgifterna ska vara anonymiserade och åtgärden tillfällig finns det anledning till oro. Vad av detta kommer att finnas kvar i den ljusare framtid som, trots allt, väntar oss?
