Att coronavirusets faror måste tas på allvar råder det ingen tvekan om. Bristen på vaccin, och att vi ännu inte vet allt om hur viruset fungerar, skiljer ut den från andra farsoter.
Men samtidigt behöver vi också vidga perspektiven, inte minst globalt.
I skrivande stund har drygt 170 000 människor i hela världen dött av covid-19. Det är skrämmande. Men det finns andra "onödiga" dödsorsaker som tar fler liv än så. "Onödiga" i den meningen att de hade gått att bekämpa. Varje år dör drygt sex miljoner människor av svält. 650 000 personer om året dör i malaria, den främsta dödsorsaken i Afrika för barn under fem år.
Miljontals människor saknar rent vatten och tillgång till vaccin mot sjukdomar som för oss i den rikare världen är relativt enkla att skydda oss emot.
Det här är ingen ny kunskap. Men även hos oss som har kunskapen finns en reaktion som skyggar för problemen när de finns långt borta. Ju längre bort, desto mindre är medkänslan.
Världens länder har satsat enorma summor för att stoppa verkningarna av pandemin. Tanken ligger nära: ”Var fanns de pengarna när de behövdes för att bekämpa fattigdom, sjukdomar och miljöproblem?”
Svaret är delvis att pengarna inte finns. Sverige, liksom andra stater i samma situation, får göra som vi medborgare vid riktigt stora investeringar: låna. När det gäller vår egen välfärd, kanske överlevnad, är vi beredda att sätta oss i skuld. Vi vet att vi kommer att kunna betala tillbaka. Att sätta oss i skuld för att rädda människor på andra sidan jordklotet är dock svårare.
Frågan är också är vad som händer på längre sikt. Flera av de fattigare länderna är hittills relativt förskonade från smittan. Enligt siffror från Afrikanska unionen har bara 21 000 fall av covid-19 bekräftats i Afrika (Dagens Nyheter 20/4), men osäkerheten kring siffrorna är stor. Det mesta talar för att viruset på allvar når också denna kontinent, med länder som inte har ekonomiska muskler att stänga ner hela samhällen, kanske inte har råd med ett eventuellt vaccin och ofta har sämre hygienmöjligheter.
Uneca, FN:s ekonomiska kommission för Afrika, spår att närmare 30 miljoner människor kan komma att drabbas av fattigdom på grund av pandemin.
När den akuta krisen är förbi, i Sverige och övriga delar av den rika världen, kommer nästa utmaning: Hur blir det med den internationella solidariteten och med insikten att vi alla befolkar samma värld och att vårt ansvar för medmänniskan är gränslöst?
Sida har beslutat att slopa den så kallade egeninsatsen, vilken innebär att biståndsorganisationer kan få stöd för projekt bara om de själva satsar tio procent. Det är ett bra beslut, men fler insatser kommer att behövas.
På Dagen Debatt (17/4) lyfte missionsarbetare inom Evangeliska frikyrkan det faktum att coronapandemin kommer att slå hårdare mot dem som från början är mest sårbara. De uppmanade kyrkorna: "Vi får tillsammans fortsätta att bära varandra och på så vis gestalta Kristi världsvida kropp i en tid som denna."
En uppmaning som vi kan instämma i.
