Svenska skolan har problem. Ett verkligt problem, som både oroar och eskalerar, handlar om att alltför många elever lämnar grundskolan utan godkända betyg. Det får allvarliga konsekvenser på lång sikt. Många som inte når gymnasiebehörighet står flera år senare utan arbete. Att klara skolan är avgörande för att inte riskera att hamna i ett livslångt utanförskap.
Skolan är skyldig att ge alla elever en utbildning av hög kvalitet men också att kompensera för elevers olika bakgrund och förutsättningar. Det är detta som kallas för en likvärdig skola: Det ska inte spela någon roll om du är född i Rosengård, Djursholm – eller Kabul.
I början på veckan lades utredningen "En mer likvärdig skola" fram. Det är tydligt att de senaste årens höga invandring ställt skolan inför stora utmaningar. Varför finns det så många skolor där elever med utlandsfödda föräldrar, eller föräldrar med kortare utbildning, inte klarar av skolan? Är skolan för svår? Eller för dålig? Eller är allt det fria skolvalets fel?
Friskolesystemet har förvisso sina uppenbara brister. En av dessa är att marknaden sannerligen inte lyckats kompensera bostadssegregationen. Den har i sin tur ökat på grund av hög invandring och växande antal utanförskapsområden. Den integration som är smärtsamt otillräcklig på många andra områden avspeglas också i skolan. En skola som samtidigt dras med en skriande lärarbrist och återkommande nedskärningar beslutade av lokala fritidspolitiker.
Samtidigt är det viktigt att minnas att systemet som var rådande innan det fria skolvalet infördes på 1990-talet sannerligen inte erbjöd någon blomstrande skolgårdsidyll för alla. Då var barnen i segregerade områden hänvisade till den närmaste skolan. Det från politiskt håll önskade mötet mellan barn från olika bakgrunder skedde sällan eller aldrig. Det fanns en förhoppning om att friskolesystemet skulle kunna ändra på detta.
Benjamin Dousa, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, skriver i "Snöflingorna faller över Husby" om när han tack vare skolvalet kunde ta sig från förorten till en innerstadsskola där helt andra möjligheter öppnades. Det är just den ljusa bild av friskolesystemet förespråkarna gärna vill måla: den ansvarstagande individen som förmår göra klassresan tack vare skolvalet.
Men Dousa har varit alltför ensam om att göra aktiva val. De som verkligen skulle kunna gagnas av att närhetsprincipen kan rundas – familjer i socioekonomiskt utsatta områden – tar av olika skäl sällan möjligheten att välja skola. I stället blir de kvar i bortvalda skolor. De som gynnas är snarare eleverna med resursstarka föräldrar.
Därför är det välkommet att ett av förslagen för att komma tillrätta med den bristande likvärdigheten är att alla föräldrar nu ska välja skola och att valet ska administreras centralt av Skolverket. Gott så! Likväl – utredaren slår ändå fast att skolans bristande likvärdighet kommer bestå så länge boendesegregationen ser ut som den gör. Skolans likvärdighetsproblem kan alltså inte lösas innanför skolans väggar enbart.
Vad har då de lämnade likvärdighetsförslagen för inverkan på de kristna skolorna? Det engagemang somliga politiker ägnar åt att predika förbud av konfessionella skolor kan, helt felaktigt, ge intrycket att det är dessa skolor som är skolsystemets stora sorgebarn när det kommer till segregation. Det är tvärtom så att elever från olika områden, hemspråk och etnicitet väljer kristna skolor.
Nu hade man kunnat tro att den uppmärksamhet medier och politiker ägnat denna fråga borde avspeglas i en sådan gedigen utredning om just segregation och likvärdighet. Men inte ens tio gånger på de 700 sidorna nämns ”konfessionell skola” eller ”religiösa pedagogiska inriktningar” – och hälften av gångerna som orden förekommer är det i form av en hänvisning till den nyligen lämnade utredningen om etableringsstopp.
Ett av de mer problematiska förslagen (det finns fler) är att friskolor ska få lägre ersättning per elev jämfört med den kommunala skolan. Den senare måste helt riktigt ha ett beredskapsansvar för alla elever, men utredningen kan väl inte ha missat att kommunen har betydande stordriftsfördelar, till exempel gällande administration och upphandling – något de ofta små huvudmännen för konfessionella skolor bara kan drömma om? Långt ifrån alla friskolor drivs av en stor koncern.
Vill det sig riktigt illa kan hela den idéburna skolsektorn, där konfessionella friskolor ingår, drabbas orimligt hårt av förslaget om sänkt ersättning. Det är väldigt svårt att se hur likvärdigheten skulle gynnas av det.
